man kunde komma till de lyckligaste resultat på det sättet. Hans grundtanke är den, att det i organismen inte existerar någon rubbning vid galenskap, utan att den helt enkelt beror av ... så att säga, en logisk villfarelse, är ett fel i omdömesförmågan, en falsk uppfattning av tingen. Han överbevisar således de sjuka så småningom, så småningom ... och kan ni tro? Han skall ha uppnått mycket lyckade resultat. Men då han samtidigt använder duschbad, så äro resultaten av denna metod ännu underkastade tvivel ... åtminstone ...»
Raskolnikov hade icke hört på honom på en lång stund. Då han kommit till huset, där han bodde vinkade han åt honom och försvann i porten. Lebesetnikov såg sig förvånad omkring och gick vidare.
Raskolnikov gick upp till sitt rum. Han betraktade de smutsiga, urblekta tapeterna, de dammiga möblerna och soffan. Sedan gick han till fönstret och blickade ned på gården. I husets vänstra flygel stodo några fönster öppna och i fönsterkarmarna stodo blomsterkrukor med halvvissnade geranier. Utanför fönstren var linne upphängt till torkning ... allt detta kände han så väl igen. Han vände sig bort och satte sig på soffan.
Aldrig, aldrig hade han känt sig så rysligt ensam.
Ja, han trodde ännu en gång, att han hatade Sonja, sedan han gjort henne ännu mera olycklig. Varför hade han gått till henne? ... kanske för att tigga om hennes tårar? Varför ville han förbittra livet för henne? O, en sådan nedrighet!
»Jag vill vara ensam. Hon skall inte komma till mig i fängelset», sade han i fast ton.
Fem minuter senare lyfte han upp huvudet och hans ansikte ljusnade av ett underligt leende. En besynnerlig tanke vaknade inom honom.
»Kanske var det bättre i Sibirien!»
Han kunde icke komma ihåg, huru länge han suttit sålunda, medan oroliga tankar jagade varandra i hans själ, då dörren hastigt öppnades och Avdotja Romanovna inträdde. Hon stod stilla och såg på honom med samma blick, varmed Sonja betraktat honom. Sedan tog hon plats mittför honom på den stol, på vilken hon suttit dagen förut. Han såg på henne under tystnad.
»Bliv inte ond på mig, min bror. Jag stannar endast en kort stund», sade Dunja.
Uttrycket i hennes ansikte var tankfullt, men icke dystert. Hennes blick var klar och lugn.
Han såg, att även hon kommit till honom med kärlek i hjärtat.
