att det var honom alldeles nödvändigt att så snart som möjligt komma på det klara med denna människa och utforska hans avsikter. En gång, då han tillfälligtvis befann sig utanför staden, inbillade han sig, att han väntade på Svidrigailov och att han stämt möte med honom på detta ställe. En annan gång vaknade han och fann sig liggande på bara marken bland några buskar, utan att kunna förstå hur han kommit dit. Under de två eller tre dagar, som förflutit sedan Katerina Ivanovnas död, hade han träffat Svidrigailov några minuter hos Sonja, dit han gick då och då utan någon bestämd avsikt, men de hade blott utbytt några korta yttranden med varandra utan att tala om huvudsaken, liksom hade de kommit överens att tiga därmed tillsvidare.
Katerina Ivanovnas lik låg ännu obegravet i kistan. Svidrigailov hade fullt upp att göra med tillredelserna till begravningen, ävenså Sonja. Sista gången Svidrigailov talade med Raskolnikov meddelade han denne, att barnen voro lyckligt försörjda. Tack vare några gamla bekantas understöd hade det lyckats honom att få dem alla tre intagna i mycket goda inrättningar. De penningar han deponerat hade mycket bidragit till den goda utgången, ty föräldralösa med förmögenhet äro mycket lättare att få plats för än fattiga. Han talade också om Sonja, lovade att om några dagar besöka Raskolnikov, sade, att han gärna ville rådgöra med honom rörande några vissa förhållanden.... Detta samtal ägde rum i trappan. Svidrigailov betraktade Raskolnikov uppmärksamt och frågade honom med låg röst efter en paus: »Vad fattas er, Rodion Romanovitj, man kan knappt känna igen er? Ni bör och ser, men det tycks, som ni inte uppfattar någonting. Bemanna er! Håll ut, till dess vi talat med varandra. Skada, att jag nu är så sysselsatt med både andras och egna angelägenheter ... Ah, Rodion Romanovitj», tillade han, »alla människor behöva luft, luft ... luft, till vilket pris som helst!»
Han vek åt sidan för att lämna plats åt prästen och korgossen. Svidrigailov hade anordnat, att själamässa skulle läsas två gånger om dagen för den döda. Sedan gick han sin väg, men Raskolnikov följde prästen till Sonjas rum.
Han stannade i dörren. Gudstjänsten började dystert och högtidligt.
I föreställningen om döden och i känslan av att vara i dess närhet hade ända sedan hans barndom legat något för honom tryckande och mystiskt förfärligt. Det var länge, sedan han bevistat någon själsmässa. Han såg på barnen, som gråtande knäfallit framför kistan. Bakom dem stod Sonja, gråtande och bedjande.
358
