ty det rör liv och död. Ni frågar kanske, varför jag säger er allt detta ... därför att ni skall få se saken klar för er och inte fördöma mig för mitt bovaktiga uppträdande den där gången. Var det kanhända inte bovaktigt? Talar jag inte uppriktigt, ha, ha, ha! Vad tror ni då! Tror ni kanske, att jag inte låtit företaga någon husundersökning hos er? Jo, jo, hi, hi, hi! den gången låg ni sjuk här på soffan. Visserligen inte officiell eller i egen person, men visitation gjordes här. Allt intill den minsta småsak undersöktes här, oförtövat, men förgäves. Då tänkte jag, nu måste den där människan komma själv, han måste komma och det snart; är han skyldig kommer han med säkerhet mycket snart. Om en annan också inte skulle komma... han kommer säkert. Påminner ni er, så herr Rasumichin redan i början försade sig? Det var ordnat så i förväg för att hetsa upp er. Ryktena voro också avsiktligt satta i omlopp, ty Rasumichin är en människa, som inte kan dölja sin harm. Herr Sametov var den förste, som lade märke till ert trots och er djärvhet. Men vad var det då för idé att på värdshuset trumpeta ut de där orden: »jag har mördat!» Detta var väl djärvt, väl fräckt. »Är denne den skyldige», tänkte jag, »blir han en fruktansvärd motståndare.» Jag väntade alltså, väntade tåligt. Sametov blev ordentligt stukad den gången ... ja, så kan det gå ... den fördömda psykologien har ju alltid två sidor. Nå, jag väntade, och se, Gud sände er ... ni kom! Så hjärtat klappade i bröstet på mig den gången, hi, hi, hi! Varför skulle ni komma just då? Och ert skratt, ert muntra skratt, då ni kom in? Påminner ni er det? Jag gissade strax, vad som försiggick i ert innersta, det var, som tittade jag in i er genom en glasruta. Hade jag inte väntat er med sådan oro, hade jag inte heller lagt märke till ert skratt. Ni ser, vad det gör, att man är i stämning. Och herr Rasumichin, så han bar sig åt ... ack! ... och stenen se'n, stenen ... minns ni stenen, under vilken ni gömt sakerna? Det förefaller mig, som såge jag den någonstans i en köksträdgård ... ni talade med Sametov om den och sedan för andra gången med mig. Så togo vi itu med er avhandling och då ni då började att förklara ... märkte man genast, att varje ord hade två sidor och att en helt annan mening låg under det hela. Ser ni, Rodion Romanovitj, på det viset kom jag till sakens yttersta punkt och först när jag körde huvudet i väggen, återfick jag min besinning. Nej, sade jag, vad är det egentligen jag tar mig för. Allt det där kan man ju vända, hur man behagar, kanhända är motsatsen lika antaglig. En verklig pina! Nej, en enda liten hållhake, ett faktum, hur obetydigt som helst, vore mig mycket kärare, tänkte jag ... Men då jag sedan fick
