höra historien om dörrklockan, då höll jag på att tappa andan och det gick ordentliga feberrysningar över ryggraden. Men, tänkte jag, där ha vi en hållhake och det en riktig till på köpet. Nu var det slut med att resonera, jag hade förlorat lusten. Jag hade gärna givit tusen rubel, om jag kunnat se er med egna ögon, när ni följde efter den där hantverkaren utan att våga tilltala honom, sedan han slungat ordet »mördare» rätt i ansiktet på er; och så frossbrytningarna ... och dörrklockan, allt under det febern rasade inom er. Nå, Rodion Romanovitj, hur kan ni undra, att jag drev något litet med er efter allt detta? Varför skulle ni komma just då? Det var ju alldeles, som om någon hade tvingat er att komma. Och hade inte Mikolka kommit emellan så ... ni minns Mikolka? Den där gången? ... Det var en blixt från en klar himmel. Nå, hur verkade den där blixten på mig? Skänkte jag den den ringaste tilltro? ... Ni såg själv. Ja, sedan ni gått efter att till min stora förvåning ha svarat någorlunda förståndigt på mina frågor ... skänkte jag den inte den ringaste tilltro! så fast var jag i min övertygelse ... Nej, tänkte jag, kommer aldrig i fråga ... hur skulle det här kunna vara fråga om Mikolka!»
»Rasumichin sade mig dock nyligen, att ni ansåg Nikolaj skyldig och att ni själv hade sökt övertyga Rasumichin ...»
Han tappade andan och kunde icke fortfara. Med feberaktig ångest hörde han, hur en människa, som helt och hållet hade genomskådat honom, tycktes vilja frångå sina egna iakttagelser. Han var nästan rädd för denna möjlighet och trodde icke heller därpå. Han trevade sig fram med tvetydiga ord och sökte därigenom framtvinga ett bestämdare och klarare uttalande.
»Ack, herr Rasumichin!» utropade Porphyrius Petrovitj, alldeles som om Raskolnikovs svekfulla fråga gjort honom gott...» ha, ha, ha! Ja, den där herr Rasumichin, den måste vi se till, att vi bliva av med. Ni känner ordspråket: »när två komma väl överens, är den tredje överflödig». Och med honom är det en helt annan sak, han har alldeles inte här att göra; han kom springande till mig mycket blek ... Nå, Gud vare med honom, varför skulle ni blanda in honom i den här saken! ... Mikolka ... vill ni veta, vad han är för en gök, det vill säga, hur jag uppfattar honom. För det första är han ett omyndigt barn, och om man inte just kan säga, att han är en yngling, så är han dock något ditåt, en slags konstnär. Ja visst, skratta inte åt min definition. Han är en oskyldig och alltför öppenhjärtig själ. Han har hjärta och är en fantast. Han sjunger och dansar, berättar historier, säger man, och det så väl, att människor strömma tillsammans från
370
