Och hon blev naturligtvis ond och svarade till och med häftigt. Ja visst! vem skulle inte bliva förtretad över slika anmärkningar, när saken själv är klar nog utan några spörsmål. När man har fattat sitt beslut, så är ju allt prat överflödigt. Och vad skriver hon nu mera till mig: ’Rodja, älska din syster... Hon har dig kärare än sig själv.’ Är det månne inte samvetsförebråelser, som pina henne i hemlighet, för det hon offrar dottern för sonen? Du är vår fasta tillflykt... du, vårt allt!... Åh, mor, mor!...»
Raseriet kokade starkare och starkare inom honom. Hade han mött herr Lushin i detta ögonblick, kunde han ha mördat honom!
»Hm!... det är sant», fortfor han, medan tankarna virvlade kring i hans huvud, »hon har rätt i att man skall närma sig var människa långsamt och försiktigt för att lära känna henne. Men med herr Lushin är saken klar som dagen. Huvudsaken är, att han är en nykter man och efter all sannolikhet god. Är det väl en småsak att ombesörja deras saker och koffert på egen bekostnad? Nå, och skulle han då inte vara god? Och de två, hans fästmö och hennes mor, tinga en bonde; hyra en med en matta betäckt bondvagn (jag har ju också rest där!). Skadar inte. Det är ju bara nittio verst ’och resten av vägen fara vi med friskt mod i tredje klass!’ omkring tusen verst. Mycket förnuftigt! Men ni herr Lushin, vad tänker ni då på? Det är ju er fästmö... och det är då omöjligt, att ni inte skulle veta, att min mor har satt sin pension i pant för att låna pengar till resan! Naturligtvis, men där kommer den affärsmässiga, kommersiella sidan av saken med i räkningen. I en affär, som går ut på gemensam vinstandel, måste även affärskostnaderna delas lika — mellan båda parterna. Och även detta tillfälle har den praktiske mannen nyttjat för att draga dem litet vid näsan... sakerna kosta nämligen mycket mindre än själva resan, kanske kosta de honom ingenting! Månne de verkligen inte skulle ha insett det eller vilja de inte se...; och det låta de sig nöja med!»
»När man tänker på, att detta är bara blommorna och att frukterna först skola komma senare! Ty vad man först och främst bör lägga märke till här, det är inte girigheten eller snålheten, utan hela tonen. Därpå kan man ju sluta sig till tonen i hela äktenskapet, det är en förkänsla!... Och stackars mor... Hon lever högt på det redan! Vad skall hon då få kvar efter ankomsten till St. Petersburg? Tre rubel eller två ’sedlar’, som den där... gamla käringen... brukar säga... hm! Vad tror hon sig då efteråt kunna leva av i St. Petersburg? Hon har ju dock för vissa orsakers skull fått klart för
