sig, att de efter Dunjas bröllop inte skulle kunna bo tillsammans, inte en gång första tiden! Den älskvärde mannen har troligtvis redan gjort antydningar därom, ehuru mor på allt vis strävar emot detta antagande. ’Jag skulle aldrig taga emot det!’ Vad tänker hon då på, vad har hon att hoppas på? kanske på sin pension... hundratjugo rubel... och avdraget på skulden till Vassilij Ivanovitj! Så stickar hon vinterhalsdukar och broderar manschetter... och förstör sina gamla ögon därmed. Det inbringar henne kanske tjugo rubel till de hundratjugo; jag känner till det. Följaktligen räknar hon då endast på herr Lushins ädelmod. ’Han skall själv föreslå henne det, bedja henne därom’... ja, håll bara alltid fickan öppen! Men så brukar det alltid gå med dessa sköna, Schillerska själar. Till sista ögonblicket smycka de människorna med påfågelfjädrar, till sista andedraget hoppas de endast det bästa och göra sig aldrig räkning på det värsta, och till och med om de också ha en aning om, att medaljen har en baksida, så akta de sig väl att säga det avgörande ordet i tid. Blotta tanken därpå väcker deras fruktan. Med båda händerna skjuta de ifrån sig sanningen, tills slutligen den på detta sättet utsmyckade människan drar dem vid näsan. Jag skulle vilja veta, om väl herr Lushin har någon orden. Jag törs slå vad, att han bär den heliga Anna[1] i knapphålet vid festmiddagar, och när han besöker sina leverantörer och köpmän. På sin bröllopsdag tänker han väl också taga den på sig. För resten må djävul’n taga honom!...»
»... Nå, med mor kan det vara som det är, Gud vare med henne, hon är nu en gång sådan. Men Dunja? Dunetjka, min kära syster, henne bör jag väl känna! hon var ju nästan tjugo år gammal, då vi sist sågo varandra. Hennes karaktär känner jag ut- och invändigt. Mor skriver: ’Dunetjka kan tåla mycket’. Det vet jag, det visste jag redan för två och ett halvt år sedan... under dessa två och ett halvt år har jag ofta tänkt på det... ja, just tänkt på, att Dunetjka kan tåla mycket. När hon till och med kan lida herr Svidrigailov med allt som följer därmed... så kan hon sannerligen tåla en hel del. Och nu inbillar hon sig samt mor, att man verkligen kan stå ut med herr Lushin. Han, som redan vid sitt första besök utvecklade sina åsikter om de kvinnors förträfflighet, vilka äro vana vid elände, och som av sina män överhopas av välgärningar! Nåväl, till och med om man antager, att han har förtalat sig, fastän han är en allvarlig man (så att han kanske likväl inte förtalade sig, utan bara genast ville visa sin ståndpunkt)...
- ↑ Ryska S:t Annaorden.
