någonstans måste man tillbringa sin tid. Nå och den där stackars Katja ... ni såg henne nyss. Om jag ändå vore en storätare, en gastronom ... Jag är inte ens det. Se bara, vilka delikatesser jag smörjer mig med. (Han pekade med fingret bortåt ett hörn, där en högst oaptitlig biffstek med potatis stod på ett litet bord). Apropå, har ni redan ätit? Jag åt lite frukost, men orkade inte mera. Brännvin dricker jag inte, bara champagne, och av det bara ett glas under hela aftonen, men redan därav får jag huvudvärk. I dag tog jag en butelj för att morska upp mig, ty jag ämnar gå ut, och därför ser ni mig i en ovanlig sinnesstämning. Detta var också orsaken, varför jag ämnade gömma mig som en skolpojke; jag fruktade, att ni kunde komma att störa mig i mitt förehavande. Det tycks (han såg på klockan), som om jag ännu hade tid att tala med er en stund, den är bara halv fem ... Tro mig, jag skulle vara förtjust, bara jag hade någon sysselsättning, vore t. ex. godsägare, pappa eller åtminstone ulan, fotograf eller tidningsmurvel ... jag är ingenting, alldeles ingenting. Har alls ingen specialitet. Det är bra tröttsamt. Jag hoppades verkligen få höra något nytt av er.»
»Vem är ni då egentligen och varför har ni kommit hit?»
»Vem jag är? Det vet ni ju ... en adelsman ... Jag har tjänat två år vid kavalleriet och så har jag drivit omkring här i Petersburg en tid; därefter gifte jag mig med Marfa Petrovna och levde med henne på landet. Det är hela min biografi.
»Ni är spelare också, tror jag?»
»Nej, en falskspelare är inte spelare!»
»Ni har då spelat falskt?»
»Ja, jag har spelat falskt.»
»Nå, då har ni väl också blivit tuktad?»
»Det kan hända. Än se'n? ...»
»Ni har väl haft tillfälle att utmana er motståndare på duell ... eller något dylikt; det verkar uppmuntrande!»
»Jag kan inte säga något däremot, är i det hela ingen mästare i att filosofera. För resten tillstår jag, att jag förnämligast kommit hit för kvinnornas skull.»
»Efter att först ha begravt Marfa Petrovna?»
»Nåja», log Svidrigailov öppenhjärtigt ... »Vad mer? Det tycks, som skulle ni anse det orätt att jag talar så lättsinnigt om kvinnorna?»
»Vill ni därmed säga, att jag anser lättsinnet såsom något ont?»
»Lättsinnet! Alltså var det dit ni ville komma. Jag vill att börja med säga er, vad jag i allmänhet tänker om kvinnorna.
384
