mitt frånstötande väsen ... kände hon dock slutligen medlidande med mig, medlidande med den förtappade människan. Men när en ung flicka börjar känna medlidande, först då är fara å färde. Ty önskan »att frälsa», att omvända, att lyfta den sjunkne till högre, ädlare strävanden, att väcka honom till nytt liv och verksamhet, är då inte långt borta ... oavsett andra svärmerier av samma sort. Jag begrep, att fågeln skulle flyga av sig själv i snaran och gjorde mina förberedelser. Det tycks, som rynkar ni pannan, Rodion Romanovitj. Det hade ju intet att betyda, resultatet blev ju av noll och intet värde ... för mig. För tusan, jag dricker för mycket vin! Kort sagt, jag trodde, att jag genomskådat henne, vare det sagt till min berömmelse. Ni vet nog, hur man i början av en bekantskap tar fel, dömer förhastat och enfaldigt och gör iakttagelser, som sedan komma på skam. För tusan, varför var hon så vacker! Det var inte mitt fel. Med ett ord, hela historien börjades av mig genom ett hänsynslöst, lättsinnigt anfall. Avdotja Romanovna är förfärligt kysk, så kysk, att man aldrig förut sett eller hört något dylikt. (Var god observera att jag talar om det som ett faktum. Hennes kyskhet är rent abnorm och skall oaktat hennes skarpa förstånd skada henne till sist). Just då kom den där flickan i vårt hus. Parascha, den svartögda Parascha, hon hade kommit från en annan by, en tjänsteflicka; jag hade aldrig sett henne förut ... mycket täck, men otroligt dum ... gråt, tårar, skrik! Skrek, så att det hördes över hela gården. Det blev en fullständig skandal. En gång efter middagen sökte Avdotja Romanovna upp mig i trädgården och fordrade med blixtrande ögon, att jag skulle lämna den stackars Parascha i fred. Detta var, tror jag, vårt första samtal mellan fyra ögon. Jag försäkrade naturligtvis, att det skulle vara mig en ära att gå hennes önskningar till mötes, bemödande mig att synas så nedslagen och förvirrad som möjligt, med ett ord, spelade min roll förträffligt. Därpå följde ett närmande oss emellan, hemliga samtal, moralpredikningar, böner, till och med tårar; tänk bara, tårar! Till en sådan extas kan passionen att göra propaganda utveckla sig hos vissa unga flickor. Jag urskuldade mig naturligtvis med min olyckliga ställning, låtsades hungra och törsta efter upplysning och drog så till sist fram med det osvikliga, aldrig felande medlet, som erövrar alla kvinnliga hjärtan, någonting som aldrig slår fel, varför de alla falla. Det är ett gammal lockbete ... smickret! Ingenting är svårare på jorden än att vara öppen och ärlig, intet är lättare än att smickra. Spelar man i ärligheten endast hundradedelen av en ton falsk, så uppstår genast en dissonans ... och allt är skämt. Med smickret är det en helt annan sak.
388
