Vore ock alla tonerna intill den sista falska, äro de dock lika välljudande och höras med samma nöje. Låt smickret vara hur plumpt som helst, hälften antages dock för sanning. Detta gäller för varje samhällsklass, för alla. Med smicker skulle man kunna förföra en vestal, så mycket mera då en vanlig dödlig.»
För att bekräfta sitt påstående omtalade Svidrigailov någonting, som han i det fallet upplevat. Huru han hade besegrat en dygdig hustru och moder, vilken han hånande övergav, sedan han nått sitt mål. Därefter fortsatte han:
»Den stackars Marfa Petrovna var också mycket svag för smicker och hade jag velat, hade hon testamenterat mig hela sin förmögenhet. (Men jag dricker för mycket vin och pratar bredvid munnen). Jag hoppas, att ni ej tager illa upp, om jag säger, att jag började märka samma verkningar hos Avdotja Romanovna. Men jag var enfaldig och otålig och fördärvade därigenom hela saken för mig. Avdotja Romanovna hade ofta och i synnerhet en gång tillkännagivit sin motvilja för uttrycket i mina ögon. Med ett ord, det brann i dem allt kraftigare och oförsiktigare en viss eld, som förskräckte henne och slutligen kom henne att hata mig. Jag förbigår enskildheterna! resultatet var ... att vi blevo oense. Så begick jag åter en stor dumhet, jag började att skämta med hennes propaganda och hennes omvändelseförsök. Så kom åter Parascha fram och inte hon bara ... det var ett riktigt Sodom. O, Rodion Romanovitj, om ni bara en gång i ert liv hade sett, huru den ängelns, er syster, ögon kunde blixtra! Märker ni inte, att jag druckit ett helt glas vin och är full; jag talar sanning. Jag försäkrar er, att dessa blickar förföljde mig till och med i drömmen, till sist kunde jag ej uthärda att höra rasslet av hennes klänning. Jag var verkligen rädd för att bli sjuk; aldrig hade jag kunnat föreställa mig, att jag skulle kunna bliva så utom mig. Kort sagt, en försoning var alldeles nödvändig ... men omöjlig. Nå, vad tror ni då jag gjorde? Ack, till vilken grad av löjlighet raseriet kan bringa en människa! I betraktande av att Avdotja Romanovna på det hela taget var en tiggerska ... åh, ursäkta, inte så ... lika mycket, begreppet är dock detsamma ... alltså säga vi hellre: i betraktande av att hon levde av sitt arbete, att hon sörjde såväl för sin mor som bror (ack, för tusan, det går runt i mitt huvud) ... beslöt jag mig för att erbjuda henne hela min förmögenhet (jag kunde vid den tiden förfoga över trettio tusen rubel) för att fly med mig antingen hit till Petersburg eller till något annat ställe. Tro mig, jag var då så betagen, att om hon sagt mig: »stick ned eller förgifta Marfa Petrovna och gift er med
