ångrar till och med att jag nämnt något åt er. Den minsta oförsiktighet kan förstöra allt. Jag bor alldeles här bredvid, just i det här huset; vi äro redan framme. Där står gårdskarlen, han känner mig; ser ni, han hälsar; han ser, att jag går tillsammans med en dam och har säkert redan lagt märke till ert utseende; det är ju fördelaktigt för er, om ni är rädd eller hyser någon misstanke. Ursäkta mig, om jag uttrycker mig alltför öppet. Sofie Semjonovna bor alldeles bredvid mig. Varför är ni rädd som ett litet barn; är jag verkligen så fruktansvärd?»
Svidrigailovs ansikte förvred sig till ett medlidsamt leende, ehuru han alldeles icke var glad till mods. Hans hjärta klappade och andedräkten stockade sig i hans strupe, med avsikt talade han mycket högt för att bättre dölja sin rörelse. Hans anmärkning, att hon var rädd som ett barn och att han i hennes ögon var fruktansvärd, hade uppretat henne.
»Ehuru jag vet, att ni är en människa ... utan hederskänsla, fruktar jag er inte. Gå ni förut», sade hon, till det yttre lugn, ehuru hennes ansikte var mycket blekt.
Svidrigailov stannade utanför Sonjas bostad.
»Tillåter ni, att jag ser efter om Sonja är hemma ... Nej, det var otur! Men hon kan komma tillbaka senare. Efter hon nu gått ut, är det antagligen för de faderlösas skull. Modern är död. Även jag har måst blanda mig i deras affärer och gjort vissa anordningar för dem. Om Sofie Semjonovna inte är tillbaka om tio minuter, skall jag skicka henne till er, så snart hon kommer hem, ännu i dag om ni så önskar. Var så god ... detta är min bostad. Här äro mina två rum. Där ligger fru Rösslichs, min värdinna, bostad. Jag skall alltså visa er mina viktiga dokumenter, se hit! Från min sängkammare leder denna dörr ut till två alldeles tomma rum, vilka äro att hyra. Se här ... se er ordentligt omkring ...»
Svidrigailov bebodde två tämligen stora rum. Dunetjka såg sig misstänksamt omkring, men kunde inte varken i rummens anordning eller utseende upptäcka något misstänkt, ehuru nog något sådant kunde spåras i rummens läge mellan två alldeles obebodda lägenheter. För att komma in till dem, måste man nämligen gå över tvenne tomma rum tillhörande värdinnans lägenhet. Från sängkammaren visade han Dunetjka, i det han öppnade dörren, den likaledes tomma lägenheten, som var att hyra. Dunetjka blev stående på tröskeln utan att förstå, varför han visade henne allt detta. Men Svidrigailov skyndade sig att förklara henne det.
»Se här, här ser ni två stora rum. Ser ni dörren, den är låst. Bredvid dörren står en stol, den enda, som finns därinne.
