Jag har hämtat ut den från min bostad, för att kunna lyssna bekvämare. Där alldeles bakom dörren står Sofie Semjonovnas bord, vid vilket båda sutto och talade med varandra. Två aftnar har jag suttit och lyssnat på den där stolen, var gång i två timmars tid ... jag har alltså varit i tillfälle att få veta åtskilligt eller vad tror ni?»
»Ni har alltså lyssnat?»
»Ja, jag lyssnat; kom nu in till mig, här kan man inte en gång sätta sig ned.»
Han förde Avdotja Romanovna tillbaka till sitt yttre rum, som han begagnade till salong, och inbjöd henne att taga plats. Själv satte han sig vid bordets andra ände åtminstone på avstånd från henne, men i hans ögon måste redan den eld börjat lysa, som fordom förskräckte Dunetjka så mycket, ty hon for tillsammans och såg sig omkring nästan utan att vilja det. Hon ämnade uppenbarligen icke visa något misstroende. Men rummens ensliga läge förskräckte henne. Hon skulle just fråga, om icke värdinnan åtminstone var hemma, men gjorde det icke ... av stolthet. Dessutom var hennes hjärta fullt av smärta, som utträngde bekymren för hennes egen säkerhet. Hon led outsägliga kval.
»Där är ert brev», började hon, i det hon lade det på bordet ... »Är det möjligt, vad ni där skrivit? Ni anspelar på en förbrytelse, som min bror skulle ha begått. Anspelningen är för tydlig för att ni skulle kunna förneka den. Jag vill underrätta er, att jag redan hört något rörande denna galenskap och att jag inte tror ett enda ord därav. Det är en nedrig och löjlig misstanke. Jag känner hela historien, vet också var och hur den uppkommit. Ni kan inte ha några bevis. Ni lovar sådana ... tala alltså. Men jag säger er på förhand, att jag inte kommer att sätta någon tro därtill.»
Dunetjka talade fort och häftigt, blodet steg henne åt huvudet.
»Om ni inte tror något av det jag skrivit till er hade ni inte kommit hit. Varför har ni då kommit hit? Bara av nyfikenhet?»
»Plåga mig inte, tala, tala!»
»Man måste medgiva, att ni är en modig flicka. Vid Gud, jag trodde, att ni skulle taga herr Rasumichin med er, men han var varken med er eller i er närhet; jag har sett mig noga omkring. Det är djärvt! Ni ville alltså skona Rodion Romanovitj. För övrigt är allt som ni gör himmelskt... Vad er bror angår, ja, vad skall jag säga? Ni har ju nyss sett honom ... finner ni honom?»
»Hans utseende måtte väl ej vara ert enda bevis?»
398
