»Nej, alldeles inte, jag stöder mig på hans egna ord. Han har kommit hit till Sofie Semjonovna två aftnar å rad. Jag har redan sagt er, var de sutto. Han har avlagt en fullständig bikt ... han är en mördare. Han har med en yxa slagit ihjäl en gammal ämbetsmannahustru, en pantlånerska, hos vilken han belånat några småsaker, har även mördat hennes syster Lisaveta, som kom in medan han höll på att plundra. Allt detta har han ord för ord berättat Sofie Semjonovna, som endast känner hemligheten utan att varken direkt eller indirekt ha deltagit i mordet, tvärtom, hon ryste även tillbaka alldeles som ni nu. Lugna er, hon förråder honom inte.»
»Det är inte möjligt!» mumlade Dunetjka med likbleka läppar och dragande efter andan ... »Det är inte möjligt, det finns inte den ringaste orsak ... ingen orsak ... det är lögn, lögn!»
»Han har plundrat henne ... det är orsaken. Han har tagit penningar och värdesaker, men efter vad han själv säger, har han inte gjort bruk varken av det ena eller andra utan gömt dem någonstans under en sten. Men endast därför, att han inte vågade använda dem.»
»Är det tänkbart, att han skulle ha stulit och plundrat; att han ens kunnat tänka därpå?» utropade Dunja och sprang upp. »Ni känner honom, har sett honom? Är det möjligt, att han är en tjuv?»
Hon tycktes vilja besvärja Svidrigailov att tro honom oskyldig; all hennes ångest var försvunnen.
»Avdotja Romanovna, det finns ju tusende kombinationer och möjligheter. Tjuven stjäl och vet, att han är en skurk. Jag har hört talas om en adelsman, som rövat posten; vem vet, kanske trodde han sig ha utfört någonting storartat! Naturligtvis skulle jag ej heller trott det, om någon berättat det för mig, men jag måste tro mina egna öron. Han har också förklarat alla sina skäl för Sofie Semjonovna. Hon trodde ej i början sina egna öron, men sina ögon måste hon tro: han talade ju om allt för henne i egen person.»
»Vilka voro då dessa skäl?»
»Det är en lång historia, Avdotja Romanovna. Hur skall jag uttrycka mig ... det är en underlig, egendomlig teori, ungefär som om jag ville säga, att en förbrytelse kan vara tillåten, när ändamålet berättigar därtill. Den kan vara tillåten, när hundratals goda handlingar spirat upp ur en enda dålig. Detta har varit hans tanke. Det är naturligtvis outhärdligt för en ung, begåvad man, som är gränslöst egenkär, att veta, att han till exempel bara behöver tretusen rubel för att svinga sig upp och förändra hela sin framtid, men att dessa tretusen tyvärr
