Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han tog ett steg framåt och hon sköt. Kulan vidrörde hans hår och flög in i väggen. Han stannade och skrattade ljudlöst.

»Getingen har stuckit! Siktat rakt på huvudet ... Vad är det? ... Blod?» Han tog en näsduk ur fickan för att avtorka blodet, som droppade från den högra tinningen. Sannolikt hade kulan rispat huden. Dunja sänkte revolvern. Hon kände sig förvirrad och tycktes knappt veta, vad hon hade gjort.

»Skjut ni en gång till! Jag väntar», sade Svidrigailov med låg röst och log dystert. »Skynda er, eljest lyckas jag kanske gripa er, innan ni spänt hanen!»

Dunja studsade, spände hanen och höjde åter revolvern.

»Låt mig gå!» utropade hon förtvivlad. »Jag svär, att jag skjuter ännu en gång... jag ... dödar er.»

»Nå, vad mer? ... På tre stegs avstånd är det väl inte svårt att träffa mig. Men om ni inte dödar mig ... så ...» Hans ögon gnistrade och han gick ett par steg emot henne.

Dunetjka sköt, men ... skottet klickade.

»Illa laddat. Skadar inte. Sätt på en ny knallhatt, jag väntar.»

Han stod på två stegs avstånd från henne och såg på henne med lidelsefulla blickar. Dunja förstod, att han hellre ville dö än låta henne slippa undan och ...

»Naturligtvis dödar jag honom på två stegs avstånd», tänkte hon.

Plötsligt kastade hon bort revolvern.

»Ni kastar bort den!» utropade Svidrigailov och drog ett djupt andetag. Blodet strömmade åt hans huvud, och det var icke endast därför, att faran för livet var överstånden — på detta tänkte han föga i denna stund. Det var snarare en befrielse från en annan känsla, ett tungt själskval, som han ej ens var i stånd att rätt göra sig reda för.

Han trädde fram till Dunja och slog armen kring hennes liv. Hon gjorde intet motstånd, men såg på honom med bönfallande blickar. Han ville säga något, ty hans läppar rörde sig, men intet ljud hördes.

»Låt mig gå!» sade Dunja bedjande.

Svidrigailov darrade. Hennes röst ljöd helt annorlunda än förr.

»Du älskar mig således ej?» sporde han med låg röst.

Dunja skakade på huvudet.

»Och ... du skall aldrig komma att älska mig?»

»Aldrig!»

En förfärlig, tyst strid utkämpades i Svidrigailovs själ. Sedan släppte han henne, nalkades fönstret och blickade ut. Ett par ögonblick förflöto sålunda.


404