»Där är nyckeln! Tag den, skynda er bort!»
Han tog upp den ur fickan och lade den bakom sig på bordet utan att vända sig om ...
Dunja nalkades bordet för att taga nyckeln.
»Skynda, skynda!» upprepade Svidrigailov utan att vända sig om och utan att göra den minsta rörelse. Men detta »skynda!» hade ett skräckinjagande ljud.
Dunja förstod faran, ryckte nyckeln till sig och sprang till dörren, öppnade den hastigt och störtade ut ur rummet. En minut senare befann hon sig halvt medvetslös på bron, varefter hon avlägsnade sig med snabba steg.
Svidrigailov kvarstod några minuter vid fönstret. Sedan vände han sig om och förde handen över pannan. Hans ansikte upplystes av ett sällsamt leende, ett sorgset, matt, förtvivlat leende. Det till hälften torkade blodet hade fläckat hans hand. Han betraktade det harmset, doppade en handduk i vatten och tvättade sin panna. Plötsligt varseblev han revolvern, som Dunja kastat ifrån sig. Han tog den i handen och betraktade den. Det var en liten trepipig fickrevolver av gammal konstruktion; den var ännu laddad. Han stoppade den i fickan, tog sin hatt och gick ut.
VI.
Hela denna afton ända till klockan tio vandrade han från det ena värdshuset till det andra. På ett av dessa fann han Katja och positivgossen, vilka föredrogo en visa om »skurkar och tyranner». Han undfägnade såväl Katja som positivspelaren, ja, ett helt sångsällskap, några lakejer och skrivare. Dessa senare, som tilldragit sig hans uppmärksamhet på grund av sina sneda näsor och slokiga hattar, förde honom till en trädgårdslokal, varest han betalade entré för hela sällskapet. Trädgården bestod av en treårig gran och tre buskar. Te och öl serverades. En kör av gatsångare och en halvrusig tysk från München, en slags harlekin med röd näsa, roade publiken. Skrivarna började ett gräl med några ämbetsbröder och de hade nära på kommit i luven på varandra. Svidrigailov valdes till skiljedomare. En kvart hörde han på dem, men de skreko så, den ena över den andra, att det icke var möjligt att begripa det ringaste. Det handlade om en stulen tesked. Saken började att bliva invecklad; äntligen betalade Svidrigailov skulden, stod upp och gick sin väg. Klockan var omkring tio. Själv hade han icke druckit annat än en kopp te. Aftonen var kall och himmelen mulen; från alla kanter drogo sig tjocka,
