svarta moln tillsammans. Slutligen utbröt ovädret, åskan dundrade och regnet störtade ned i floder från himmelen. Blixt följde på blixt. När han kom hem, var han genomvåt. Han öppnade skrivbordet och tog fram penningarna samt rev sönder några papper. Därefter ämnade han byta om kläder, men då han såg, att ovädret och regnet fortforo, brydde han sig icke därom, utan tog sin hatt och gick ut utan att låsa dörren efter sig. Han gick direkt till Sonja. Hon var hemma.
Fyra av Kapernaumovs små barn voro hos henne och drucko te. Hon tog emot Svidrigailov tyst och vördnadsfullt, såg förundrad på hans genomvåta kläder, men gjorde ingen anmärkning. Barnen blevo förskräckta och sprungo ut ur rummet.
Svidrigailov satte sig vid bordet och bad Sonja taga plats bredvid sig. Hon efterkom tyst hans önskan.
»Sofie Semjonovna», sade Svidrigailov, »jag reser kanske snart till Amerika ... Sannolikt se vi varandra aldrig mera, och jag har kommit hit emedan jag har åtskilligt att uppgöra med er. Ni har väl varit hos den där damen. Jag vet, vad hon har sagt, så ni behöver ej upprepa det för mig. Vad edra systrar och er lille bror beträffar, ha de fått en god plats och deras penningar äro säkert deponerade. Här är kvittot; det är bäst att ni gömmer det. Vidare lämnar jag er tre femprocents banknoter till ett belopp av tretusen rubel. Dem skall ni behålla för egen räkning. Ni har behov av dem, ty ni får inte längre leva såsom ni hittills levat.»
»Jag är överväldigad av edra välgärningar mot mig och de små» ... började Sonja hastigt ... »att om jag också förefallit er vara föga tacksam, så ber jag er, att ...»
»Tyst, säg ingenting mer!»
»För dessa penningar, Arkadij Ivanovitj ... är jag så innerligt tacksam, men jag behöver dem ej. Nu, då jag är ensam, kan jag nog slå mig igenom. Tro inte, att det är otacksamhet! Men om ni vill göra en god gärning med dessa penningar, så ...»
»De äro er tillhörighet, Sofie Semjonovna, och jag ber er taga dem utan invändningar, ty min tid är kort. Ni behöver dem. Rodion Romanovitj har två vägar att gå: antingen skjuter han sig en kula för pannan eller också far han till Vladimir[1].» Sonja såg på honom och började darra. »Bliv ej orolig. Han har själv sagt mig allt och jag ämnar inte tala om det för någon. Ni hade ganska rätt däruti, att han bör angiva sig själv. Det blir fördelaktigast för honom. Om han nu reser till Sibirien skall ni ju följa honom, inte sant? Så är det ju,
- ↑ Sibirien.
406
