till? Skall det också vara till någon nytta, skall det vara förnuftigt? Vet ni också, Dunetjka, att Sonetjkas lott är på intet sätt avskyvärdare än er lott med herr Lushin? ’Om kärlek kan det inte vara något tal’, skrev mor. Men om det nu varken kan vara tal om kärlek eller aktning, utan tvärtom endast om avsky, förakt och äckel — vad då? Slutet blir alltså, att man måste ’hålla sig ren’. Inte sant, så är det? ’Förstår ni, förstår ni, förstår ni vad denna renlighet betyder?’ Begriper ni väl, att den Lushinska renligheten är värd lika mycket som Sonetjkas, kanske är den till och med ännu liderligare, äckligare, gemenare; ty hon, Dunetjka, räknar ändå på, att det skall återstå en smula bekvämlighet, men där handlar det helt enkelt om att svälta ihjäl! Dyrare, mycket dyrare skall denna renlighet komma att stå dig, Dunetjka! Och om nu bördan bleve dig för tung, om ångern skulle komma? Huru mycket bekymmer, hur mycket sorg, hur många förbannelser, hemliga tårar, ty du är ju ingen Marfa Petrovna! Och vad skall det bliva av mor se’n? Hon är ju redan nu orolig och ängslig, vad skall det då bli en gång, när hon inser allt, som det är? Och av mig?... Ja, vad ha de då egentligen tänkt om mig? Jag vill inte taga emot ditt offer, Dunetjka, jag vill det inte, moder! Det får inte ske; så länge jag lever, får det inte ske, skall det ej ske... jag tar ej emot det.»
Plötsligt såg han upp och stannade.
»Det får ej ske? Vad skall du då göra för att hindra det? Förbjuda det? Och vad har du för rätt därtill? Vad kan du bjuda dem i stället för att få rätt därtill? Ägna dem hela din. framtid, hela ditt liv, när du slutat dina studier och förvärvat dig en ställning? Det känna vi till, det är en växel på framtiden, men nu, genast? Det måste ju göras något genast, strax, begriper du det? Och vad gör du nu? Du lever ju på deras bekostnad. Hennes penningar komma ju från Svidrigailovs och från lånet på den eländiga pensionen. Och hur skall du skydda dem för Svidrigailovs, för Vassilij Ivanovitj Vachruschin, du, du framtidsmiljonär, du Zeus, som förutbestämmer deras öde! Om tio år kanske! Ja, om tio år har mor kanske blivit blind av att sy och sticka, har kanske dött av tårar och fasta — av svält; och syster? Ja, tänk över, vad kan det inte ha hänt syster om tio år, och vad kan det inte ha hänt under dessa tio år? Kan du gissa det?»
Så pinade och plågade han sig med dessa frågor, ja, till och med med en viss vällust. Det var för resten inga nya, inga först nu uppdykande, utan gamla, sorgligt bekanta frågor. De hade redan länge marterat honom och hade redan ofta slitit sönder hans hjärta. För länge, länge sedan hade detta kval
