men Dunja, Dunja! Hon måtte väl ha genomskådat den människan... hon skall ju leva tillsammans med honom. Hellre må hon då fresta på livet med torrt bröd och vatten än sälja sin själ. Hon kan då inte vilja giva bort sin moraliska frihet för ett bekvämt liv... inte en gång för en hertiginnekrona... ännu mindre då för herr Lushin. Nej, så var inte Dunja, då jag kände henne... och... hon har helt säkert inte förändrat sig!... Vad är det att tala om... de där Svidrigailovs voro svåra att stå ut med, det är också svårt att för två hundra rubel framsläpa hela sitt liv som guvernant, men jag vet, att min syster förr skulle vilja föra ett trälliv hos en plantageägare eller vara en lett hos en balt-tysk, än besluta sig att förneka sig själv och sitt värde genom att binda sig vid en människa, som hon inte kan akta och med vilken hon inte kan ha något gemensamt — och därtill binda sig för evigt — bara för personlig fördels skull. Och om även herr Lushin vore av renaste guld eller en briljant av renaste vatten, så skulle hon likväl inte giva sig till att bliva hans vigda frilla! Varför gör hon det då oaktat allt detta! Vad är orsaken? Var är att finna lösningen på gåtan? Saken är klar: för sig, för sin egen bekvämlighet skulle hon inte sälja sig, även om hon därigenom kunde rädda sig från döden, utan det är för en annan hon säljer sig! För en älskad, avhållen människa säljer hon sig! Däri ligger hela förklaringen: för sin bror, för sin mor säljer hon sig, säljer hon allt. O, i dylika fall kväva vi till och med vår hederskänsla, offra frihet, lugn, ja, samvete, allt, allt! Själva livet må ges till spillo, endast de innerligt älskade väsendena bliva lyckliga. Ja, än mer, man skapar bevis åt sig själv, går i skola hos jesuiterna och lugnar sig med det; söker övertyga sig att så måste ske, oåterkalleligt, att så måste ske för den goda sakens skull. Ja, så äro vi, det är klart som dagen. Det är också klart, att det härvid inte handlar om någon annan än Rodion Romanovitj Raskolnikov, och det i allra främsta rummet. Nå, än se’n, man kan ju göra hans lycka, sörja för hans vistelse vid universitetet, göra honom till kompanjon i affären, säkra hans framtid; han blir kanske till och med en rik man, aktad och ärad, och till sist slutar han måhända även sitt liv som en berömd man!... Men modern? — Men det handlar ju om Rodja, den dyre Rodja, den förstfödde; nå, skulle man kanske inte göra ett dylikt offer för en sådan förstfödd? O, ni kära, orättfärdiga varelser! Vad är det då med det?... därför skulle vi till och med taga Sonetjkas lott på oss! Sonetjka, Sonetjka Marmeladov, den eviga Sonetjka, så länge världen står! Men ha ni också insett tillfullo, huru stort offret är; ett sådant offer?... verkligen? Har ni kraft
