»Man har ej lov att göra något sådant här», stammade israeliten, som blivit orolig och spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.
Skottet brann av.
VII.
Samma dag på aftonen mellan sex och sju gick Raskolnikov till sin mors och systers bostad ... den bostad, som Rasumichin anvisat dem. Ingången var från gatan. Raskolnikov visste knappt, om han skulle gå in eller ej, ehuru han oåterkalleligen hade fattat sitt beslut och icke för något pris ville uppgiva det. »Det gör ju detsamma, de veta ju ingenting», tänkte han, »och anse mig för halvförryckt» ... Hans kläder voro smutsiga och sönderslitna. Han hade tillbragt hela den föregående natten under bar himmel. Hans ansikte var nästan oigenkännligt av trötthet, av ovädret och av en själsstrid, som fortfarit i tjugofyra timmar. Han hade tillbragt natten, Gud vet var; men hade fattat sitt beslut.
Slutligen knackade han på dörren. Modern öppnade. Dunetjka var icke hemma. Till och med pigan hade tillfälligtvis avlägsnat sig. I början var Pulcheria Alexandrovna mållös av den gladaste förvåning. Sedan fattade hon båda hans händer och drog honom in i rummet.
»Äntligen är du här!» utropade hon, stammande av glädje. »Bliv inte ond på mig, Rodja, att jag är så enfaldig och tager emot dig med tårar. Jag gråter ej, jag skrattar. Du ser att jag gråter, men det är av glädje. Jag har den dumma vanan att så lätt få tårar i ögonen. Det har fortfarit ända sedan din fars död. Jag gråter så lätt över allt vad som händer. Sätt dig, käraste barn! Jag kan se, att du är trött. Men o, vad du är smutsig!»
»Jag var ute i regnet i går, moder ...» började Raskolnikov.
»Ah, vad gör det, vad gör det!» avbröt honom Pulcheria Alexandrovna. »Du tror väl, att jag på mitt gamla sätt vill börja att utforska dig! Du kan vara lugn! Jag förstår alltsammans och känner redan det sätt, på vilket allt tillgår här, och inser, att allt här bedrives klokare och bättre än hemma hos oss. Jag erkänner dock, att det är mig omöjligt att förstå dina planer och jag vill ej fordra någon räkenskap av dig. Gud allena vet, vilka projekter och planer du har i ditt huvud. Skulle jag kanske beständigt knuffa till dig och fråga: »Vad tänker du nu på?» Men, Herre Gud ... så jag står här och pratar! Ser du, Rodja, jag har läst din avhandling för tredje
