gången. Dimitrij Prokofjitj har skaffat oss den. Jag blev mycket förvånad, när jag läst den. »Vad jag är löjlig», tänkte jag för mig själv ... alltså är det det han sysselsätter sig med, då ha vi lösningen på gåtan. Kanske har han nu nya tankar i huvudet och jag plågar honom. Mycket därav begriper jag ej, det följer av sig självt.»
»Låt mig se den, moder!»
Raskolnikov tog tidskriften och kastade en flyktig blick på sin avhandling. Hur mycket än hans ställning och sinnesstämning talade däremot, hade han dock denna angenäma känsla, som behärskar varje författare, då han ser att hans första arbete blivit tryckt. Dessutom var det också hans tjugotre år, som gjorde sig gällande. Men sedan han läst några få rader, rynkade han pannan och överfölls av en känsla av djupt vemod. Han kom ihåg de inre strider han utkämpat under de tre sista månaderna. Med harm och vämjelse kastade han avhandlingen på bordet.
»Vad jag är dum, Rodja, som ej förr kunnat inse, att du mycket snart skall bli en av vårt lands yppersta lärde. Och de ha understått sig att anse dig för vansinnig, ha, ha, ha! Har du hört ... att de trodde dig vara förryckt? Ack, de dumhuvudena, hur skulle de förstå vad förnuft vill säga. Och kan du tänka dig, att Dunetjka trodde det nästan också ... tänk du. Din salig far sände tvenne särskilda gånger någonting till tidningen ... först några dikter (jag har gömt manuskriptet och skall visa dig det), och så en större novell (jag bad honom, att han skulle låta renskriva den åt mig). Hur bådo vi inte, att den skulle antagas ... men den antogs inte. För sex, sju dagar sedan, Rodja, var jag mycket olycklig, då jag såg dina kläder och tänkte på, hur du lever, vad du äter och hur du är klädd. Nu inser jag, att även det var enfaldigt. Ty om du bara vill, så kan du ju genom dina talanger och ditt förstånd få allt, vad du vill. Du vill inte ännu, är sysselsatt med något mycket viktigare.»
»Är inte Dunja hemma, moder?»
»Nej, Rodja, nu för tiden är hon sällan hemma. Jag får så ofta vara ensam. Dimitrij Prokofjitj kommer ofta till mig och då tala vi alltid om dig. Jag är mycket tacksam mot honom. Han älskar och aktar dig. Jag vill just ej säga om din syster, att hon är mindre vördnadsfull mot mig, och jag beklagar mig ej heller; hon har sitt sätt och jag mitt. Hon döljer emellertid något för mig, ehuru jag aldrig dolt något för mina barn. Jag är naturligtvis alldeles övertygad om, att Dunja är förståndig och att hon älskar både dig och mig ... men jag vet inte, hur det skall gå i framtiden. Du har gjort mig så lycklig, Rodja,
