»Ja, jag reser.»
»Kunde jag inte tro det! Om det är nödvändigt för dig att fara, kunna ju Dunja och jag följa med, i händelse du önskar det. Och Sonja Semjonovna. Förstår du, Rodja, jag vill med glädje taga emot henne som dotter. Dimitrij Prokofjitj skall hjälpa oss. Men ... varthän ... ämnar du resa?»
»Farväl, min mor!»
»Vad, redan i dag!» utropade hon, som om hon skulle förlora honom för alltid.
»Jag kan inte stanna längre. Det är hög tid, att jag ...»
»Men kan jag inte följa med dig?»
»Nej. Men fall på knä och bed för mig. Din bön blir kanske hörd.»
»Kom, så skall jag göra korstecknet över dig och välsigna dig. O, min Gud, vad skola vi göra!»
Han var glad, innerligt glad över, att han var allena med sin mor. Hans hjärta hade plötsligt blivit vekt. Han kastade sig ned för henne och kysste hennes fötter. De omfamnade varandra och gräto. Hon förvånade sig ej längre över något och upphörde att göra honom frågor. Hon hade redan länge anat, att något förfärligt skulle drabba sonen.
»Rodja, min dyre, min förstfödde», sade hon snyftande. »Nu är du åter sådan du var som liten gosse; då kom du också till mig, omfamnade och kysste mig. Medan vi ännu hade din fader hos oss och levde i fattigdom, var det en tröst att vi ägde dig. Sedan begrovo vi honom ... o, hur ofta ha vi ej tillsammans gråtit på hans grav! Nu har jag länge anat, att en olycka varit förestående. Då jag såg dig strax efter vår ankomst hit tänkte jag genast, att den ödesdigra stunden var kommen. Rodja, Rodja, du reser väl inte strax?»
»Nej.»
»Jag får se dig ännu en gång?»
»Ja, jag skall komma.»
»Rodja, bliv inte ond på mig, att jag gör dig så många frågor, men säg mig endast, om du skall företaga en lång resa?»
»Mycket lång.»
»Vad skall du göra? Väntar dig någon inbringande plats?»
»Jag skall taga emot, vad Gud vill giva mig ... O, bed för mig!»
Raskolnikov gick till dörren, men hon höll honom fast och såg på honom med förtvivlan.
»Nu måste jag gå», sade Raskolnikov och ångrade djupt, att han kommit.
»Inte för alltid! Inte sant, inte för alltid, eller hur ... Du kommer ju ännu en gång, kommer kanske i morgon?»
