med ditt besök. När hon nu kommer hem, säger jag till henne: »Medan du var borta, har din broder varit här; men säg mig nu, var har du varit?» Du behöver inte alls skämma bort mig, Rodja, kom till mig så ofta du kan ... har du ej tid ... nå, så kan det inte hjälpas. Jag kan vänta. Jag vet, att du älskar mig, det är nog. Jag skall läsa din avhandling, skall höra, vad andra säga om dig och hoppas, att du besöker mig emellanåt. Vad behöver jag väl mera? Nu har du ju också kommit hit för att trösta din. moder, det förstår jag så väl ...»
Pulcheria Alexandrovna började ånyo gråta.
»Nu är det på tok igen; se inte på mig, ah, jag är en toka. Men varför blir jag sittande här!» utbrast hon och sprang upp. »Jag har ju kaffe, och bjuder dig ingenting därav. Nu skall du strax få en kopp. En sådan gammal egoist jag är.»
»Nej tack, moder, låt det vara; jag går strax. Därför har jag inte kommit. Hör mig, jag ber dig.»
Pulcheria Alexandrovna trädde förlägen närmare.
»Moder, vad än måtte ske, vad ni än måtte få höra om mig, vad man än måtte säga om mig ... skall ni alltid älska mig lika högt som nu?» frågade han plötsligen hjärtligt och innerligt, som om han icke visste vad han sade eller vägde sina ord.
»Rodja, Rodja, vad fattas dig? Hur kan du fråga på det sättet? Vem skulle väl kunna säga något ont om dig! Om jag hörde det, skulle jag inte tro det och jag skulle jaga bort den, som förtalade dig.»
»Jag har kommit hit för att försäkra, att jag alltid älskat dig, och det gläder mig, att vi båda i denna stund äro allena ... att Dunetjka inte är här. Jag har kommit hit för att säga dig, att även om du blir olycklig, älskar dock din son dig högre än han älskar sig själv och att han aldrig varit kall för dig och aldrig skall upphöra att älska dig ... Och nu nog härom.»
Pulcheria Alexandrovna omfamnade honom under tystnad, tryckte honom till sitt bröst och grät.
»Vad som försiggår med dig, Rodja, vet jag inte. Jag har hela tiden tänkt, att vi voro dig till besvär. Nu kan jag begripa», sade hon slutligen, »att ett stort lidande väntar dig och att det är för den skull du är så bekymrad. Jag har länge väntat, att det skulle komma, Rodja. Förlåt, att jag börjar tala därom, men jag tänker alltid därpå och kan inte sova om natten. Häromnatten fantiserade din syster och talade högt om dig. Någonting hörde jag visst, men förstod intet. Hela morgonen har jag gått omkring som en dödsdömd. Jag väntade, anade något, nu har det kommit. Rodja, Rodja, hur är det fatt? Ämnar du resa bort?»
