hälften. Jag vet ej heller egentligen, varför jag gick till henne. Dunja, jag är en usel människa!»
»Skulle du vara en usel människa, som beslutat att taga din skuld på dig! Eller vill du inte göra det?»
»Jo, det vill jag. Men jag tyckte mig inte kunna uthärda skammen och det var därför jag ville dränka mig. Men då jag stod bredvid vattnet, tänkte jag, att eftersom jag hittills ansett mig vara stark, ville jag ej heller nu rysa tillbaka för skammen ... Är det stolthet, Dunja?»
»Ja, Rodja, det är stolthet.»
Hans ögon blixtrade och han tycktes glädja sig över att ännu kunna vara stolt.
»Syster, du tror väl inte, att jag helt enkelt var rädd för vattnet?» frågade han med ett smärtsamt leende och såg henne in i ögonen.
»Var tyst, Rodja!» utropade Dunja bittert.
Tystnaden räckte ett par minuter. Han satt och stirrade på golvet med ett grubblande uttryck. Dunja stod vid andra ändan av bordet och blickade sorgset på honom. Plötsligt steg han upp från sin plats.
»Det har blivit sent. Jag går nu genast för att angiva mig. Men jag vet egentligen inte, varför jag gör det.»
Stora tårar runno utför hennes kinder.
»Du gråter, syster. Kan du också räcka mig handen?»
»Har du kunnat tvivla därpå?»
Hon omfamnade honom innerligt.
»Utplånar du inte hälften av ditt brott genom att angiva dig själv och taga din skuld på dig?» utropade hon, medan hon tryckte honom hårt intill sig och kysste honom.
»Brott? Vilket brott?» utropade han i ett plötsligt anfall av raseri. »Att jag har dödat en vämjelig, skadlig mask, en gammal pantlånerska, som ej var till nytta för någon, som sög ut de fattiga ... skulle det vara ett brott? Jag tänker inte på, det faller mig inte ens in att vilja försona det. Varför ropar man från alla håll till mig: »Förbrytare! Förbrytare!» Nu först erkänner jag hela galenskapen av min feghet, nu, sedan jag beslutat att låta denna onyttiga skam falla över mig. Detta beslut bevisar endast min själs fattigdom och kanske också ... låg beräkning ... såsom Porphyrius förklarade det för mig.»
»Broder, broder, vad är det du säger! Du har ju dock utgjutit blod!» utbrast Dunja förtvivlad.
»Alla utgjuta blod», fortfor Raskolnikov nästan alldeles utom sig. »Det strömmar och flyter på jorden från tidernas begynnelse såsom ett vattenfall, det utgjutes som champagne och ändå blir man krönt på Kapitolium och benämnes
