mänsklighetens välgörare. Begagna dina ögon och se dig uppmärksamt omkring! Jag själv vill endast det goda och skulle ha gjort hundratusen goda gärningar för denna enda dumhet. Det var inte ens dumt ... utan tafatt. Ty den tanken var inte så dum som den nu synes, sedan den blev misslyckad (det misslyckade synes alltid dumt). Med tillhjälp av denna dumhet skulle jag skaffa mig en oberoende ställning, taga det första steget och tillägna mig medlen att sedan göra oändligt mycket gott ... Men jag har inte ens kunnat taga det första steget, emedan jag är en ... en stackare! Och oaktat allt kan jag inte se saken från din synpunkt. Om jag lyckats, skulle man ha bekransat mig ... nu sätter man mig i fängelse.»
»Det är alltigenom falskt, alldeles orätt, broder, vad du nu säger.»
»Jag har inte begagnat mig av det rätta sättet, det estetiskt sköna sättet, det är väl så du menar! Men jag kan inte förstå, varför nedslaktandet av människor under en belägring skulle vara ett mera prisvärt sätt. Ängslan för oestetisk form är det första tecknet till svaghet ... Aldrig, aldrig har jag förstått det tydligare än nu och mindre än någonsin förstår jag nu, att jag är en förbrytare. Aldrig har jag varit starkare och aldrig mera övertygad därom än nu.»
Hans bleka, avtärda anlete färgades vid dessa ord av en svag rodnad. Då han uttalade dem, mötte hans blick Dunjas ögon, som voro fästade på honom, och han läste i dem en så stor smärta och ett så innerligt medlidande, att han strax hejdade sig. Han kände, att han i trots av allt hade gjort dessa båda kvinnor olyckliga, att han var orsak till ...
»Dunja, älskade syster, om jag är skyldig, så förlåt mig. Farväl! Vi skola inte tvista med varandra. Det är hög tid, att jag går. Följ mig inte, jag ber dig därom. Jag har ännu ett ställe att besöka. Gå nu hem till vår mor. Jag bönfaller om, att du gör det. Det är den sista och största bön jag ställer till dig. Gå inte ifrån henne ett ögonblick. Då jag lämnade henne, var hon i högsta grad ängslig och orolig. Antingen dör hon eller också förlorar hon förståndet. Stanna därför hos henne. Rasumichin skall bliva hos er. Jag har sagt honom det ... Gråt inte över mig. Jag skall bemöda mig att under hela mitt liv handla manligt och hederligt, änskönt jag är en mördare. Måhända skall du en gång i framtiden höra mitt namn uttalas. Jag skall inte göra er skam, det skall du få se ... jag skall bevisa ... men nu ... farväl!» utbrast han slutligen, då Dunja, hörande hans ord och löften, fick ett egendomligt uttryck i sitt ansikte. »Varför gråter du? Du får inte gråta. Vi skiljas ju ej för evigt. Ah, vänta litet, jag glömde ju något!»
