kommit. Hm! ... (jag tyckte ändå, att jag hade något mera att säga). Du har ju själv önskat det ... Nu kommer jag i fängelse och du får din önskan uppfylld. Varför gråter du? Det tjänar ingenting till. O, vad allt detta är plågsamt!»
Hans hjärta sammandrogs krampaktigt, då han betraktade henne.
»Varför skall hon lida?» tänkte han. »Vad är jag för henne? Varför gråter hon? Hon uppför sig ju, som om hon vore min moder eller syster ... hon blir väl min följeslagerska!»
»Gör korstecknet! Bed åtminstone denna enda gång!» bad Sonja med bävande röst.
»Varför inte? Så mycket ni önskar och av allt mitt hjärta ...
Han skulle velat säga något helt annat. Han gjorde korstecknet flera gånger. Sonja band ett kläde kring sitt huvud och Raskolnikov förstod, att hon ämnade följa honom. Det var samma gröna kläde av drap-de-dame, som Marmeladov hade talat om. Raskolnikov tänkte ovillkorligt därpå, men gjorde inga frågor. Han märkte, att hon var mycket tankspridd och häftigt upprörd. Det gjorde honom ängslig.
»Vad tjänar det till? Varthän ämnar du dig? Stanna här! Jag vill vara ensam!» utropade han och gick harmset mot dörren. »Vad skall jag med sällskap?» mumlade han, under det han avlägsnade sig.
Sonja blev stående mitt i rummet. Han hade icke ens tagit avsked av henne, hade kanske redan glömt henne. Nu var det endast en hånfull, upprorisk känsla av tvivel, som rörde sig inom honom.
»Gör jag rätt?» tänkte han, då han gick utför trappan. »Är det för sent att ändra beslut och ... vända om?»
Men han gick likväl. Han liksom kände, att alla frågor nu måste upphöra. Så fort han kommit ned på gatan erinrade han sig, att han icke sagt farväl till Sonja och att hon vid hans bortgång stått kvar orörlig mitt i rummet. Han stannade, men i samma ögonblick flög en ny tanke genom hans hjärna, som om den endast väntat på detta ögonblick för att göra honom alldeles förvirrad.
»Varför gick jag egentligen till henne? Jag sade, att jag hade något att meddela henne, vad har jag meddelat henne ... intet, alldeles intet! Kanske går jag nu dit. Nå, vad mer? Älskar jag henne? Nej ... kanske ändå? Men jag har jagat bort henne som en hund. Längtade jag verkligen efter hennes kors? Ah! Vad jag sjunkit djupt. Nej ... hennes tårar längtade jag efter, hennes ångest ville jag se. Jag ville se, hur hennes hjärta led, hur hon marterades. Jag måste haka mig
