fast någonstans, draga ut på tiden, se ännu en människa. Och jag, jag vågade hysa en sådan självkänsla, inbilla mig så mycket ... jag tiggare, usling! En skurk är jag, en skurk!»
Han gick längs kanalen och hade icke långt till sin bestämmelseort. Men då han hunnit till bron, stod han stilla och begav sig sedan i riktning mot Hötorget. Han såg sig nyfiket omkring till höger och vänster och stirrade stelt på alla föremål, som kommo i hans väg, men kunde ej fästa sin uppmärksamhet vid något. »Om en vecka eller en månad blir jag förd över denna bro i en fängelsevagn. Med vilka blickar betraktar jag då denna kanal? ... Jag undrar, om jag då skall komma ihåg denna stund? Skall jag också då fästa mig vid stavfelet på den där skylten? Hur skall jag då tänka och känna? ... Men varför tänker jag nu så dumt och enfaldigt! ... Jag börjar bli barnslig. Hu, vilken trängsel här är! Se på den tjocke mannen därborta ... sannolikt en tysk ... som gav mig en knuff. Tänk, om han visste, vem han hade knuffat! Och se på kvinnan med barnet, som ber om en allmosa! Det är verkligen intressant, hon tror mig vara lyckligare än hon själv. Ja, jag skall för egenhetens skull giva henne något. Jag har ännu fem kopek i min ficka ... Håll till godo, mor lilla!»
»Gud skydde och bevare dig!» sade tiggerskan.
Han hade nu hunnit fram till Hötorget. Det var honom mycket obehagligt att tränga sig in bland folkmassan och likväl begav han sig rakt in i den värsta trängseln. En rusig man ur hopen tilldrog sig mångas blickar. Han ville dansa, men föll oupphörligt omkull. Raskolnikov såg på honom och brast i skratt. Men ett par sekunder därefter hade han redan glömt honom, ehuru han ännu stod och stirrade på honom. Slutligen gick han, men utan tydligt medvetande av, var han befann sig. Men då han hunnit fram till mitten av torget, överfölls han av en sinnesrörelse, som behärskade både hans själ och kropp.
Han kom ihåg Sonjas ord: »Gå till en korsväg, böj knä inför folket, kyss jorden, ty du har försyndat dig mot den, och säg högt till folket: Jag är en mördare!» Hela hans kropp skälvde, då han kom ihåg dessa ord. Hela den sista tidens och i synnerhet de sista timmarnas oändliga ångest och oro hade så nedtryckt honom, att han helt och hållet behärskades av denna nya känsla. Det var, som om hans själ blivit antänd av en enda gnista och nu var omvärd av lågor. Hans sinne blev så vekt och tårarna stego honom i ögonen. Han föll till jorden ... Mitt på torget böjde han knä, lutade sig ned och kysste med hänryckning den smutsiga marken. Sedan lyfte han upp huvudet för att ännu en gång sänka det.
