och var om morgonen i ett högst betänkligt tillstånd. Hon hade nervfeber. I yrseln undsluppo henne ord, varav man kunde sluta, att hon anade långt mera om sonens förskräckliga öde, än man förut antagit. Några veckor därefter var hon död.
Under ganska lång tid hade Raskolnikov ej reda på sin mors död, ehuru en brevväxling med Petersburg kommit i gång strax efter hans förflyttning till Sibirien. Korrespondensen fördes genom Sonja, som punktligt varje månad fick svar från Petersburg. I början tyckte de båda makarna, att Sonjas brev voro föga tillfredsställande, men sedan funno de, att hon ej kunnat skriva bättre, ty dessa brev innehöllo de noggrannaste beskrivningar om deras bror. De voro uppfyllda av skildringar om hans dagliga liv. De innehöllo ingen framställning av hennes egna förhoppningar och intet uppenbarande av hennes enskilda känslor. I stället för att försöka skildra hans själstillstånd, återgav hon hans egna ord och kom därjämte med utförliga beskrivningar rörande hans hälsa och önskningar. Allt detta meddelade hon med den största utförlighet. Den olyckliges bild framträdde därför så mycket klarare och tydligare. Ingen felaktig uppfattning kunde på detta vis göra sig gällande, ty hon meddelade endast fakta.
I början hade Dunja och hennes man föga tröst av dessa meddelanden. Sonja skrev, att Raskolnikov fortfarande var tyst och dyster, att han icke intresserade sig för de underrättelser hon bragte honom från hemmet, men att han ofta frågade efter sin mor. Då hon gissade, att han redan anade, huru det förhöll sig, omtalade hon moderns död.
Hon skrev också, att oaktat han var så fördjupad i sig själv, bedömde han dock med lugn sin ställning, väntade ingenting av den närmaste framtiden, hyste inga lättsinniga förhoppningar och förvånade sig icke över något i denna nya värld, som likväl var så olik den, i vilken han förut vistats. Hon sade dem, att hans hälsotillstånd var tillfredsställande. Han utförde det ålagda arbetet utan att på något sätt undandraga sig, men också utan att överanstränga sig. Vad hans föda beträffar, var den honom fullkomligt likgiltig; men denna föda var i allmänhet så usel, med undantag av sabbatsdagarna, att han slutligen emottagit litet penningar av Sonja för att dagligen kunna köpa sig te. För övrigt hade han bett henne att icke ängsla sig för honom, varje omsorg var honom en börda.
Vidare meddelade Sonja, att han i fängelset bodde tillsammans med de övriga fångarna. Det inre av kasernerna hade hon icke sett, men hon var övertygad om, att där var trångt,
