var farlig. Då hon hörde, att han längtade efter henne och var bekymrad för hennes skull, lät hon hälsa honom, att hon var mycket bättre och att hon snart skulle besöka honom. Då han läste hennes brev, klappade hans hjärta av oro.
Dagarna fortforo att vara klara och varma. Tidigt om morgonen klockan sex gick han till sitt arbete vid floden, där en gipsugn blivit uppsatt i en träbarack. Endast tre arbetare voro ditskickade. En av dem återvände med vakten till fästningen för att hämta verktyg och den andre hopsamlade veden och lade den i ugnen. Raskolnikov gick ut ur skjulet, satte sig på en vid stranden liggande bjälke och betraktade den breda ödsliga floden. Från den högt belägna strandbrädden hade man en vidsträckt synkrets. En knappt hörbar sång ljöd från den mitt emot belägna stranden. Därborta på steppen, som badade i solljus, kunde man skönja nomadernas tält, vilka sågo ut som små svarta punkter. Där är frihet, där levde människor, som knappt hade något gemensamt med dem, som vistades på denna sidan floden. Där tycktes tiden ha stått stilla sedan Abrahams dagar. Raskolnikov satt och blickade ut i fjärran. Hans tankar övergingo till betraktelser och drömmar. Till sist försvunno dessa och lämnade rum för en oförklarlig längtan, som rörde sig inom honom och plågade honom.
Plötsligt stod Sonja bredvid honom. Hon hade nalkats nästan ljudlöst och satte sig vid hans sida. Det var ännu tidigt på morgonen och kylan hade icke givit sig. Hon hade på sig sin tarvliga gamla kappa och det gröna klädet på huvudet. Hennes ansikte bar ännu spår av sjukdomen. Det var magert, blekt och bekymrat. Hon smålog vänligt och räckte honom handen.
Det var alltid med en viss tvekan hon räckte honom handen och stundom underlät hon att göra det, som om hon fruktade, att han skulle stöta henne bort. Han fattade alltid hennes hand med ett slags ovilja, visade sig alltid tvär emot henne och teg stundom envist under hela tiden han var i hennes sällskap. Det hände ofta, att hon var djupt bedrövad då hon avlägsnade sig från honom. Men nu släppte han icke hennes hand. Han såg flyktigt på henne och sänkte därefter sina ögon mot marken. De voro allena. Ingen såg dem. Vakten hade vänt sig om.
Hur det gick till visste han icke själv — men plötsligt förekom det honom, att någon tog och kastade honom för hennes fötter. Han grät och omfamnade hennes knän. I första ögonblicket förskräcktes hon och hennes ansikte blev dödsblekt. Hon sprang upp och såg darrande på honom, men i nästa sekund förstod hon allt. I hennes ögon lyste en oändlig lycksalighet. Hon kunde ej betvivla, att han älskade henne, älskade henne gränslöst. Äntligen var stunden kommen.
