De ville tala, men förmådde det ej. Deras ögon voro fyllda med tårar. Men i dessa tärda anleten skönjdes en ny framtids morgonrodnad, en uppståndelse till nytt liv. Kärleken hade väckt dem till en ny tillvaro; i deras hjärtan framvällde på nytt livets outtömliga källor.
De beslöto att vänta och bära sitt öde. Sju år återstodo ännu. Hur mycket lidande, hur mycken lycka lågo ej gömda i detta tidsrum! Han var pånyttfödd och visste det, kände det nya livet genomströmma sitt väsen ända till det innersta av sin själ, och hon ... hon levde endast i honom, i honom allena!
Samma afton, sedan kasernerna blivit stängda, låg Raskolnikov på sin brits och tänkte på henne. Han inbillade sig att alla tukthusfångarna, hans forna fiender, på denna dag sågo helt annorlunda på honom. Han började att tala med dem och de svarade honom vänligt. Han förundrade sig visserligen däröver, men det var ju ganska naturligt, nu kunde det ju ej vara annorlunda.
Han tänkte på henne, kom ihåg, hur han beständigt hade plågat henne och sönderslitit hennes hjärta. Han såg framför sig hennes lilla, magra ansikte. Men dessa minnen vållade honom icke någon smärta. Han visste, att han med innerlig kärlek nu ville försona allt, vad han låtit henne lida.
Alla de lidanden, som tillhörde det förflutna, vad betydde väl de? Även hans brott och landsförvisning förekommo honom nu under kärlekens första lycka som en händelse, vilken var honom främmande. Denna afton förmådde han ej länge fasthålla sina tankar vid något ämne. Det skulle ej ha varit honom möjligt att med fullt medvetande fatta något avgörande beslut. Livet hade trätt i sofisteriets ställe och inom honom började nu något helt annat utveckla sig. Bibeln låg under hans huvudgärd. Han framtog den mekaniskt. Den tillhörde henne och var densamma, i vilken hon läst om Lazarus. I början av sitt vistande i fängelset trodde han, att hon oupphörligt skulle förarga honom med religionen och med tal om evangelium. Men till hans stora förvåning hade hon ej talat en enda gång med honom om något dylikt, ja, icke ens erbjudit sig att lämna honom det nya testamentet, Han hade själv begärt det av henne strax före sin sjukdom, och hon hade under tystnad lämnat det åt honom. Men hitintills hade han icke en enda gång öppnat denna bok.
Han öppnade den ej heller nu, men tänkte: »Det är ej omöjligt, att hennes övertygelse kan bliva min, att min strävan kan bliva densamma som hennes.»
Hela dagen var hon mycket upprörd och om natten blev hon
446
