fram tjugo kopek), »se där! Skaffa en droska och för hem henne. Om man bara kunde få veta adressen!»
»Fröken, fröken!» började nu polisen på nytt, i det han stoppade på sig pengarna, »jag skall genast hämta en droska och själv föra henne hem. Vart befaller ni? Varthän? Var bor ni?»
»Bort!... varför förföljer ni mig?» viskade flickan och stötte honom ifrån sig.
»Men så gement, så nedrigt! Ack, en så’n skam, en så’n skam, fröken!» Han skakade ånyo på huvudet, i det han uttryckte sitt medlidande för henne.
»Det är en kinkig sak!» sade han, vänd till Raskolnikov och betraktade honom flyktigt från huvud till fot. Även han föreföll honom misstänkt: »själv är han klädd i trasor, men ändå ger han ut pengar!»
»Var det långt härifrån ni fann henne?» sporde han honom.
»Jag sade er ju, att hon gick framför mig och stapplade här på boulevarden. När hon kom till bänken, föll hon ned på den.»
»Ack, vad får man inte se för ena gemena saker nu för tiden, Herre Gud! Man har förfört henne, det är klart! Se där, även klänningen är sönderriven... ack, vilken liderlighet ges det inte här i världen! Kanske är hon till och med av bättre folk, om också fattigt... Nu för tiden finns det många sådana. Ett så fint utseende hon har, alldeles som en fröken!» Och han böjde sig ned över henne.
Kanske växte även sådana döttrar upp åt honom, i hans hem, »alldeles som fröknar och med lika fint utseende», till det yttre väluppfostrade och à la mode.
»Huvudsaken är», ivrade Raskolnikov, »att hon inte faller i händerna på den där skurken! Då skulle ju också han ytterligare skända henne! Det syns ju på honom, vad han har i sinnet; se, den uslingen, han går inte sin väg!»
Raskolnikov talade högljutt och pekade med fingret rakt ditåt. Den andre hörde det, ville ånyo bliva ond, men besinnade sig och inskränkte sig till att kasta en föraktfull blick på honom. Därpå gick han ytterligare ungefär tio steg åt sidan och blev åter stående.
»Att inte den där kommer åt henne, det kan man nog sörja för», sade polisen eftertänksamt. »Om hon bara kunde säga, vart man skulle föra henne, men... fröken, fröken!» Och han böjde sig ånyo ned över henne.
Plötsligt slog hon helt och hållet upp ögonen, såg uppmärksamt omkring sig, liksom hade hon begripit något, stod upp från bänken och gick åter tillbaka åt samma håll, varifrån hon hade kommit. »Fy, oblyge, låt mig vara!» sade hon och värjde
