än en gång ifrån sig. Hon gick hastigt, men liksom förut mycket ostadigt. Sprätten gick efter henne, men i en annan allé, utan att släppa henne ur sikte.
»Var ni lugn bara, jag låter honom inte få henne», sade polisen beslutsamt och följde dem.
»Ack, den här liderligheten nu för tiden!» upprepade han högt och suckade.
Med ens var det Raskolnikov, som hade en orm stungit honom; i ett ögonblick var han som förändrad.
»Hör ni! ohoj!» ropade han efter polisen.
Denne vände sig om.
»Låt det vara! Vad rör det er! Låt henne löpa! Låt honom få sin vilja fram (han pekade på sprätten). Vad angår det er?»
Polisen förstod honom icke, utan såg storögd på honom. Raskolnikov skrattade.
»He, he!» menade polisen, vinkade avböjande med handen och gick efter flickan och sprätten; han höll nog Raskolnikov för förryckt eller något ännu värre.
»Mina tjugo kopek gingo då sin väg», sade Raskolnikov elakt, då han var ensam, »nå, han kan ju också taga emot litet av den andre och låta flickan löpa med honom, därmed slutar det väl... Och varför skulle jag blanda mig däruti! Är det väl min sak att vilja hjälpa någon? Har jag kanske rätt att hjälpa? Låt dem också ömsesidigt sluka varandra med hull och hår, vad angår det väl mig? Och med vilken rätt tordes jag giva bort de tjugo kopeken, voro de då mina?»
Det blev honom tungt om hjärtat; han satte sig på bänken. Hans tankar voro orediga... det var nästan omöjligt för honom att tänka följdriktigt på något. Han hade helst glömt sig och allt, för att, när han vaknade, börja ett nytt liv.
»Stackars flicka!» sade han, under det han såg på den tomma bänken... »När hon kommer till sig, skall hon gråta, se’n får hennes mor veta det — hon skall slå henne, piska henne med ris; skam och smärta får hon lida, kanske jagas hon till och med från hemmet. Men om hon också inte förskjutes, skall likväl någon Darja Fransovna snusa upp henne och min stackars flicka får laga sig undan än hit, än dit. Därpå följer sjukhuset (så går det nämligen dem, som till utseendet leva helt ärbart hos sina mödrar, men synda i hemlighet)... nå, och se’n återigen sjukhuset... brännvinet... krogen... än en gång sjukhuset... och vid nitton eller till och med endast aderton år äro de alldeles förstörda. Såsom om jag inte redan sett sådana! Och hur blevo de det? Just på samma vis gick det till... fy tusan! Men vad angår det väl mig? Man säger ju, det skall så vara. Så och så många procent, säger
