Om han hade tak över huvudet, om han hade att utstå den mest sugande hunger eller den skarpaste köld — ingenting kunde bringa honom ur fattningen. Han var mycket fattig, men födde sig själv med allehanda arbeten. Han hade en mängd källor, ur vilka han kunde ösa, självförståendes endast genom arbete. En gång hade han icke eldat i sitt rum under en hel vinter och påstod, att det till och med vore behagligare, emedan man sov bättre, när det var kallt. Nu hade han också nödgats lämna universitetet, dock icke för längre tid; han bemödade sig av alla krafter att ordna sina angelägenheter så, att han åter kunde fortsätta sina studier. Raskolnikov hade icke besökt honom på omkring fyra månader och Rasumichin visste icke en gång, var han bodde. För omkring två månader sedan hade de mött varandra på gatan, men Raskolnikov vände sig bort och gick till och med över på andra sidan för att icke bliva bemärkt. Rasumichin hade visserligen sett det, men gick för att icke stöta sin vän.
V.
»Ack ja, jag ville ju ännu för en stund sedan bedja Rasumichin om arbete, han skulle skaffa mig lektioner eller något annat...» påminde Raskolnikov sig, »men varmed skall han väl nu kunna hjälpa mig? Antag, att han verkligen skaffar mig några lektioner, antag till och med, att han delar sitt sista öre med mig; om han har något själv, så att jag kunde köpa mig ett par nya stövlar och snygga upp mig en smula för att bliva i stånd att giva de där lektionerna... hm... nå, och se’n då? Vart kommer jag med de få kopparslantar jag får för dem? Är det kanske, vad jag nu behöver? Det är rent av löjligt att gå till Rasumichin...»
Frågan, varför han nu ville söka upp Rasumichin, oroade honom mer än det såg ut att göra. Han sökte med oro finna någonting olycksbådande i detta till synes helt och hållet likgiltiga steg.
»Hur kan det då falla mig in att vilja ordna mina angelägenheter med Rasumichins hjälp — att söka räddning hos Rasumichin?» sporde han sig själv med förvåning.
Han tänkte efter och gned sig i pannan; och besynnerligt nog, helt plötsligt och av en slump fick han efter ett mycket långt eftertänkande ett infall.
»Hm... till Rasumichin», sade han lugnt och såsom till följd av ett avgörande beslut — »till Rasumichin går jag, naturligtvis, men — inte nu... Jag går till honom dagen
