därpå... efteråt, sedan det blivit fullgjort, och då mitt nya liv börjar.»
Hastigt kom han till besinning.
»Efteråt!» ropade han och sprang upp från bänken — »ja, skall detta då ske? Skulle det verkligen kunna ske?»
Han gick skyndsamt vidare, sprang nästan. I förstone hade han för avsikt att återvända hem, men det bar honom emot; i den där vrån, i det där förskräckliga, gula kyffet hade denna förfärliga tanke mognat hos honom under sista månaden — han skyndade framåt.
Hans nervösa skälvning blev riktigt feberaktig, han fick till och med frossa; i en sådan hetta frös han! Med en häftig ansträngning började han nästan omedvetet, liksom i följd av ett inre tvång, att upptaga sin omgivning i sig för att liksom skaffa sin själ en förströelse; men det lyckades icke bra för honom och han återföll alltid på nytt i grubblerier. När han så på nytt kom till sig själv, lyfte upp huvudet och såg sig omkring, så hade han genast åter glömt, vad han strax förut tänkt på och vad han gått förbi. På detta sätt hade han gått genom hela Vassilij Ostrov, hade kommit ända till lilla Neva, där han gick över bron och riktade sina steg mot ön. Trädens gröna löv och den friskare luften hade i början en välgörande verkan på hans trötta ögon, som voro vana vid stadens damm, kalk och stora, tätt hoppackade, nedtryckande hus. Här var det ingen luft, som kvävde en, ingen stank, inga krogar. Men snart övergingo även dessa nya, angenäma känslor i sjukliga och retliga. Understundom blev han stående framför en i grönt inbäddad villa, blickade genom stängslet, såg på avstånd, på balkonger och terrasser, utstyrda fruntimmer och i trädgården lekande barn. Men i synnerhet sysselsatte han sig med blommorna, dessa betraktade han längst. Även mötte han eleganta kalescher, ryttare och ryttarinnor, han såg nyfiket på dem och hade glömt dem, ännu innan de försvunnit från hans ögon. En gång stannade han och räknade efter sina penningar, det återstod honom ännu trettio kopek: »Tjugo åt polisen, tre åt Nastazsja för brevet — och så lämnade jag i går fyrtiosju till femtio kopek hos Marmeladovs», tänkte han; snart därpå hade han glömt räkningen och kunde icke en gång påminna sig, varför han tagit upp penningarna ur fickan. Då han gick förbi ett simpelt matställe kände han, att han var hungrig. Han gick in, drack ett glas brännvin och köpte ett stycke pirog, som han förtärde under vägen. Han hade icke druckit brännvin på länge, och ehuru det endast var ett glas han druckit, verkade det likväl genast på honom. Han kände sig tung i benen och började bliva sömnig. Han begav sig på återvägen, men då han
