längre blygdes över sina lumpor. En annan sak var det visserligen, då han träffade bekanta eller forna kamrater, vilka han överhuvud icke gärna mötte. Men då en drucken, som tillfälligtvis girade fram efter gatan, plötsligt skrek till honom: »hej, din tyska hattslusk!» och, ropande med full hals, pekade med fingrarna åt honom, då stannade den unge mannen plötsligt och grep krampaktigt efter sin hatt. Det var en hög cylinderhatt, redan mycket sliten, stötte i rött, var illa tillstukad samt full med hål och fläckar och utan brätte. Men det var ej blygsel, utan en helt annan känsla — en slags fasa grep honom.
»Tänkte jag inte det!» mumlade han — »det är det värsta! En sådan där dumhet, en så eländig liten småsak kan omintetgöra hela mitt förehavande! Ja, en alltför egendomlig hatt ... en löjlig och därför iögonenfallande ... till mina lumpor passar onekligen en mössa, en vanlig platt mössa, men inte en sådan här gammal fågelskrämma. Det finns ingen, som har en dylik, den syns på en hel mils avstånd och fäster sig i minnet ... och beviset, överbevisningen är given ... småsaker, småsaker äro ofta huvudsaker! ... Det är dessa småsaker, som fördärva allt.»
Han hade icke långt att gå, han visste till och med, hur många steg det var; från hans dörr räknat jämt sjuhundratrettio. Han hade räknat dem en gång, då han gick dit i tankarna. Då trodde han icke själv på sina fantasibilder, han eldade endast upp sig vid deras oerhörda, men förföriska fräckhet. Men nu, en månad senare, började han redan uppfatta saken på annat sätt och, oaktat alla självpinande monologer över sin egen kraftlöshet och obeslutsamhet, vande han sig snart vid att betrakta de »oerhörda» fantasibilderna som möjligheter, ehuru han ännu icke helt och hållet litade på sig själv. Men denna gång stod han likväl i begrepp att göra ett slags förprov till sitt företag och för vart steg han tog, ökades hans upphetsning.
Med klappande hjärta och darrande nerver kom han till ett kolossalt hus, vars ena sida vette åt kanalen, den andra åt —gatan. Detta hus bestod av idel små lägenheter och var bebott av allehanda obetydliga hantverkare och dylikt folk. I de båda ingångsportarna och på gårdarna smögo sig in- och utgående oupphörligt förbi varandra. Tre eller fyra gårdskarlar hade uppsikt över stället; den unge mannen gladde sig att icke ha mött någon av dem samt smög sig, sedan han passerat portgången, upp för en trappa till höger. Den var mörk och smal, han visste det redan förut, han hade studerat lokalen och intrycket av det hela behagade honom; i ett sådant mörker var en nyfiken blick ej heller så farlig. »Om jag är så rädd
