här usla kräket kommer mig att spricka av förargelse, pojkar; jag ville helst göra av me’n, det är bara en oduglig matvarg. Stig på bara, säger jag er! Jag ska’ låta henne springa, det ska’ hon få se!» Och han tar piskan i handen för att med vällust gå löst på den ljusbruna.
»Nå, stig opp då, ni hör ju, att han ska’ låta henne springa!...» hånar packet.
»Hon har inte sprungit på tio år, menar jag...»
»Ska’ just springa vackert!»...
»Ingen misskund, pojkar, ta’ var och en sin piska... och laga er i ordning se’n!»
»Pass på nu! Piska på!»
Alla klättra under skratt och hån upp på Mikolkas vagn. Det var sex, men det var ännu rum kvar. Man tog ytterligare med sig en tjock, röd kvinna. Hon var bjärt utpyntad, knäckte nötter och såg mycket belåten ut. Slöddret runt omkring skrattade. Det var ju, så en kunde skratta sig fördärvad, en så’n hängfärdig märr skulle dra hela den där bingan och så springa till! Två karlar på vagnen fattade genast sina piskor för att hjälpa Mikolka. Det skallar ett hoj. Hästen anstränger sig av alla krafter, men kommer knappt steg för steg framåt, stånkar, kvider och böjer sig av smärta under piskslagen, som likt en hagelskur falla ned på henne. Skrattet i vagnen och bland hopen fördubblas, men Mikolka blir rasande och piskar ursinnigt på hästen, såsom om han verkligen ville få henne att springa.
»Låt mig få vara med också, pojkar!» ropar en karl från hopen, som likaledes fick lust att deltaga.
»Sätt dig på bara! Sätt er på allihop’!» skriker Mikolka — »hon ska’ dra’ alla. Jag ska’ piska ihjäl henne.» Och därunder slår han och slår och vet redan icke mer av raseri, vad han ännu skall få att piska på med.
»Pappa, pappa lilla!» ropar barnet till fadern. »Pappa, se så de bära sig åt! Pappa lilla, så de slå den stackars hästen!»
»Kom, kom!» säger fadern, »de äro druckna, övermodiga, de narrarna. Kom, se inte dit!» och han vill föra bort honom, men han rycker sig lös från honom och springer utan att giva akt på något fram till hästen. Men det går det stackars djuret illa; det kan knappt draga andan, blir stående, drager igen och är i begrepp att falla.
»Piska ihjäl henne!» skriker Mikolka. »Hon må stryka med! Jag slår ihjäl henne!»
