sitt darrande huvud. Bredvid mormoderns grav, som var betäckt med en stenskiva, befann sig även hans yngre broders grav, vilken hade dött sex månader gammal och som han ej heller känt eller kunde erinra sig; men man hade sagt honom, att han hade haft en liten bror och varje gång han besökte kyrkogården, korsade han sig fromt och vördnadsfullt framför hans grav, bockade sig ned och kysste den.
Och nu drömmer han, att han går med sin far på vägen till kyrkogården och att de passera förbi brännvinskrogen. Fadern håller honom vid handen och han ser sig oroligt om efter krogen. En särskild omständighet drager hans uppmärksamhet till sig: denna gången ser det ut, som vore där en folkfest, en hop utpyntade flickor, kvinnor med sina män och allehanda slödder röra sig i brokigt vimmel. Alla äro druckna, alla sjunga, och bredvid ingången står en bondvagn, en sällsam bondvagn, en av det slaget, som förspännas med stora draghästar och på vilka man plägar köra varor och brännvinsfat. Han hade alltid gärna sett, huru dessa tjocka draghästar med sin långa man lugnt och jämnt drogo hela berg efter sig, som det tycktes utan synnerlig ansträngning och liksom det ginge lättare för dem, då vagnen var lastad än då den icke var det. Men nu var det egendomligt nog en liten mager, ljusbrun bondmärr, som stod förspänd framför en dylik stor lastkärra, en av dessa stackars utmärglade hästar, vilka, såsom han så ofta sett, mödosamt släpa efter sig en stor träfora eller ett hölass, i synnerhet om de bliva stående i smutsen eller ett hjulspår; och så piska bönderna alltid på, så att det gör så ont, så rysligt ont, till och med på mulen och över ögonen. Och det pinade honom alltid så svårt, det gjorde honom så ont att se på det, att han knappt kunde hålla tårarna tillbaka; hans mor brukade då alltid taga bort honom från fönstret. Men nu började det plötsligt bliva mycket bullersamt. Från krogen kommo de ut under skrän och sång och med gitarrer, galna och alldeles druckna, stora karlar med röda och blå skjortor och med rockarna över axlarna.
»Stig opp, stig opp allihopa!» ropar en, en ung man med bred nacke och ett köttigt, rött ansikte. »Stig opp, jag tar er med mig allihopa!» Alla skratta och skrika:
»En så’n märr, hon ska’ just kunna dra’ många!»
»Är du vid dina sinnen, Mikolka, som sätter ett så’nt eländigt kräk för en dylik lastkärra!»
»Den ljusbruna har då visst sina tjugo år på nacken?»
»Stig opp bara, jag tar er med mig allihopa!» skriker Mikolka ånyo, i det han först hoppar upp i vagnen, griper tömmarna och ställer sig upprätt främst i vagnen. »Den bruna har Matuej tagit med sig», ropar han ned från vagnen. »Det
