misstänksam och ensam; han kände något så när till hennes vanor... därpå lade han ännu en gång örat till dörren. Antingen hans sinnen voro skärpta (det var svårt att förutsätta) eller om han verkligen hört något, allt nog, han tyckte sig urskilja, att en klänning frasade och en hand försiktigt rörde vid dörrlåset. Det måste bestämt stå någon bakom dörren och liksom han utanför i hemlighet lyssna innanför och, såsom det tycktes, även med örat mot dörren...
Han flyttade sig litet med avsikt och mumlade något, tämligen högt för att icke väcka misstanke, om att han ville dölja sig, därpå ringde han för tredje gången, men lugnt, stadigt och utan tecken till otålighet. Då han efteråt tänkte därpå, inpräglade sig denna minut tydligt och klart för hela evigheten i hans minne. Han kunde icke förstå, varifrån han fått så mycken slughet, i synnerhet som hans förstånd vissa ögonblick var liksom omtöcknat!... sin kropp hade han knappt någon känsla av... Ett ögonblick efter hörde man regeln undanskjutas.
VII.
Dörren öppnades liksom förut endast på glänt och åter fäste två skarpa och misstrogna ögon sig på honom i mörkret. Då miste Raskolnikov fattningen och begick ett stort fel.
Han fruktade, att den gamla kunde bliva rädd, enär hon var ensam med honom, och då han ej heller kunde hoppas, att hans utseende skulle lugna henne, så tog han i dörren och drog den till sig för att beröva den gamla möjligheten att åter tillsluta den. Då hon märkte detta, ryckte hon icke tillbaka dörren, men släppte ej heller sitt tag, så att han nära på dragit ut henne med dörren på trappan. Men då hon stannade mitt i öppningen och på detta sätt hindrade honom från att gå in, så trädde han rakt emot henne. Förskräckt sprang hon tillbaka, tycktes vilja säga något, men fick ej fram ett ord utan såg stelt på honom.
»God afton, Aljona Ivanovna», började han så obesvärat som möjligt. Men tungan nekade honom nästan sin tjänst, han darrade på rösten — »jag har!... en pant... med mig... men låt oss hellre... gå ditin... där det är ljust...» Han lät henne stå och gick in i rummet utan att vänta på hennes inbjudning. Den gamla skyndade efter honom, äntligen fick hon fram ett utrop:
»Herre Gud! Vad vill ni då?... Vem är ni? Vad önskar ni?»
