»Men jag ber, Aljona Ivanovna... en bekant... Raskolnikov... se här, jag har en pant med mig, om vilken jag talade sist...» Och han räckte henne paketet.
Den gamla kastade endast en blick på panten och såg strax därpå den objudne gästen rakt i ögonen; hon såg uppmärksamt, ondskefullt och misstroget på honom. Det förgick kanske en minut, han trodde sig till och med upptäcka något liknande ironi i hennes ögon, som om hon redan hade gissat allt. Han kände med sig, att han såg förlägen ut, han blev ängslig, så ängslig, att om hon endast sett ännu en halv minut på honom på detta sätt utan att säga ett ord, så hade han sprungit därifrån.
»Nå, varför ser ni då på mig, som om ni inte kände mig?» sade han plötsligt förtretad. »Har ni inte lust, så låta vi det vara, jag går då till en annan, jag har bråttom.»
Han visste knappt, hur han fick fram detta. Orden hade nästan undsluppit honom mot hans vilja.
Den gamla hämtade sig. Den beslutsamma ton, varmed han talat, hade synbarligen lugnat henne.
»Vad vill ni då egentligen, far lille, så brådstörtat... Vad har ni där?» sporde hon och såg på panten.
»Ett cigarretui av silver. Jag talade ju med er därom helt nyligen.»
Hon sträckte ut handen.
»Ni är ju så blek?... Era händer darra ju?... Har ni kanske badat, far lille?»
»Det är av febern!»... svarade han kort. »Det är väl inte underligt, om man blir blek... när man inte har något att äta»... tillade han, men kunde knappt få fram orden. Krafterna sveko honom på nytt, men svaret föreföll sanningsenligt. Den gamla tog panten.
»Vad skall det här vara?» frågade hon, i det hon betraktade Raskolnikov ännu uppmärksammare och vägde paketet i handen.
»Ett cigarretui... av silver... se själv.»
»Det tycks inte alls vara av silver... varför har ni då svept in det så noga?»
Under det hon gjorde sig besvär med att lossa knutarna, vände hon sig mot fönstret för att se bättre (alla fönster voro stängda oaktat hettan) och kom därigenom att några sekunder stå med ryggen vänd mot honom. Han öppnade överrocken och gjorde yxan i ordning, men tog inte fram den helt och hållet, utan höll den endast med högra handen under rocken. Hans armar voro nästan kraftlösa, han riktigt kände, huru
