»Då skall nog solen också lysa så här», for det honom genom huvudet och han kastade en flyktig blick över kammaren och lade noga märke till dess inredning. Det fanns intet egendomligt där. Möblerna, av gulaktigt trä, voro mycket gamla, en divansoffa med stort, böjt ryggstöd, ett ovalt bord framför soffan, ett toalettbord med spegel mellan fönsterna, stolar utefter väggarna och ett par gottköpstavlor i gula ramar — det var hela möbleringen. I hörnet framför en liten helgonbild brann den lilla lampan. Allt var mycket prydligt, möblerna och golvet voro som polerade, allt glänste. »Det är Lisavetas förtjänst», tänkte den unge mannen. I hela bostaden stod icke att finna ett dammkorn. »Hos ondskefulla, gamla änkor brukar det alltid vara så här prydligt», tänkte Raskolnikov vidare och sneglade åt kattunsförhänget framför dörren, som ledde till den andra, mindre kammaren, där den gamlas säng och kommod stodo; dit in hade han ännu aldrig fått kasta en blick. Hela lägenheten bestod endast av dessa två små rum.
»Vad önskar ni?» sporde den gamla torrt och trädde in i rummet samt ställde sig mitt framför honom och såg honom rakt i ögonen.
»Jag har en pant med mig, se här!» — Han tog ett gammalt platt silverur ur fickan. På baksidan av detsamma var en glob ingraverad, kedjan var av stål.
»Den förra panten har ju också förfallit; redan i förrgår var tiden ute!»
»Jag skall betala er räntan för nästa månad; ha bara litet tålamod.»
»Det beror på min goda vilja, om jag skall giva mig till tåls eller om jag skall sälja er pant redan nu.»
»Hur mycket ger ni mig på klockan, Aljona Ivanovna?»
»Ni kommer då alltid med dumheter, far lille; ingenting är den värd efter min åsikt; för ringen gav jag er förra gången två rubelsedlar, hos guldsmeden kan man köpa en ny för halvannan rubel.»
»Giv mig fyra rubel på den, jag skall lösa in den, ty den har varit min fars. Jag får snart pengar.»
»En och en halv rubel och räntan i förskott, om ni så vill.»
»En och en halv rubel!» utropade den unge mannen förvånad.
»Som ni vill!» — Och den gamla räckte honom klockan tillbaka. Den unge mannen tog den och var så ond, att han genast ville gå sin väg, men han kom att tänka på, att han ju icke hade någon annan utväg och att detta ej heller var enda orsaken till hans ditkomst.
»Tag den då!» sade han rått.
