Den gamla tog nyckeln ur fickan och gick in i det andra rummet bakom förhänget. Den unge mannen, som var ensam mitt i kammaren, lyssnade nyfiket och drog sina slutsatser: »Troligtvis i övre lådan; — nyckeln har hon således i högra fickan ... där ligga de alla uppsatta på en stålring ... en av dem är mycket större med tandat ax, den går naturligtvis inte till kommoden ... det måste följaktligen vara ännu en kista där, någon koffert ... det måste man lägga märke till. Koffertar ha alltid dylika nycklar ...! Men hur nedrigt är inte allt detta!» föll det honom plötsligt i sinnet.
Den gamla kom tillbaka.
»Se där, far lille; tio procent i månaden för en och en halv rubel — gör femton kopek i förskott för en månad. Och för de andra två rublerna skall ni följaktligen betala tjugu kopek i förskott — det gör trettiofem. Således skall ni tillsammans ha en rubel och femton kopek för klockan; här har ni det.»
»Vad, bara en rubel och femton kopek?»
»Ja visst.»
Den unge mannen stred icke längre utan tog emot pengarna. Han såg på den gamla och dröjde att avlägsna sig, som hade han ännu något att säga eller göra utan att egentligen veta vad.
»Jag kommer kanske till er med ännu en pant i dagarna, Aljona Ivanovna; ett präktigt cigarrettfodral av silver ... en vän skall giva mig det tillbaka.» Han stammade och teg.
»Nå, därom få vi väl tala sedermera, far lille.»
»Farväl! ... sitter ni alltid så här ensam hemma, var är då er syster?» sporde han så likgiltigt som möjligt, då han gick ut.
»Vad har ni att göra med det, far lille?»
»Ingenting; jag frågade bara. Ni är då också ... farväl, Aljona Ivanovna.»
Raskolnikov gick därifrån i största upphetsning. Denna upphetsning ökades allt mer. Under det han steg ned för trappan, stannade han till och med några gånger helt bestört; då han slutligen hunnit ut på gatan, utropade han:
»O Gud, hur vämjeligt är inte allt detta! Är det då möjligt att jag ... jag ... nej, galenskaper, orimligt!» tillfogade han beslutsamt. »Hur kunde bara något så ohyggligt falla mig in? Till vilken nedrighet är jag då inte i stånd! Så smutsigt, vämjeligt, gement! ... och en hel månad har jag ...»
Han kunde icke lägga band på sin sinnesrörelse. Den känsla av oändlig avsky, som fyllde hans hjärta, redan då han var på väg till den gamla, vann nu en sådan styrka och framträdde så livligt, att svårmodet alldeles överväldigade honom. Liksom en drucken gick han vidare utan att giva akt på dem han mötte och oupphörligt stötande ihop med dem: först då han kom in
