hade han nu gått tillbaka till kofferten, icke en gång in i andra rummet.
Men han försjönk småningom i en viss förströddhet, en slags sinnesfrånvaro. I flera minuter var han liksom frånvarande, glömde understundom huvudsaken och fäste sin uppmärksamhet på bisaker. Då han en gång kom att händelsevis kasta blicken in i köket och såg ett ämbar vatten på en bänk, föll det honom in att tvätta händerna och ansiktet. Händerna voro klibbiga av blod. Yxan lade han i vattnet, tog en tvålbit, som låg på ett trasigt tefat i fönstret, och tvättade händerna i ämbaret. Därpå tog han åter upp yxan, tvättade järnet och gned länge, nära tre minuter, skaftet, begagnade till och med tvål till det. Därefter torkade han rent alltsammans med några linneskynken, som voro upphängda i köket, och synade länge yxan vid fönstret. Intet spår av blod var mera att se, endast skaftet var ännu litet vått. Försiktigt hängde han yxan i öglan under armen. Därpå granskade han, så mycket skymningen i köket tillät det, överrocken, byxorna och stövlarna. Vid första granskningen såg han intet, utom på stövlarna, där han upptäckte några fläckar. Han vätte en lapp och torkade av dem. Han visste förresten med sig, att han icke sett efter tillräckligt och att det ännu kunde finnas något kvar, utan att han märkt det, och som skulle falla i ögonen, när han kom ut. Eftertänksamt kvarstod han mitt i köket. Mörka, ruvande tankar uppstego inom honom, tankar, att han vore vansinnig, att han i det tillståndet varken hade kraft till eftertanke eller till att försvara sig, och att han nu kanske gjorde något helt annat än vad som borde göras... »Min Gud, fly fly!» mumlade han och sprang in i andra rummet. Men här överföll honom en förskräckelse, vars make han ännu aldrig upplevat.
Han stod, såg — och trodde icke sina ögon. Dörren, ytterdörren, som ledde ut till trappan och genom vilken han kommit in, stod öppen, en hel handsbredd öppen!... Nyckeln hade varken varit omvriden eller regeln förskjuten under hela tiden. Den gamla hade icke stängt dörren bakom honom, kanske av omtänksamhet. Men, o Gud, han hade ju också därefter sett Lisaveta! Huru hade han kunnat undgå att lägga märke till, att hon måste ha kommit in på ett eller annat sätt... hon hade väl icke kommit in genom väggen!
Han störtade till dörren och sköt för regeln.
»Men nej, det är inte heller det rätta! Jag måste härifrån, härifrån!»
Han drog ånyo undan regeln, öppnade dörren och lyssnade nedåt trappan.
Han lyssnade länge. Långt nedifrån, kanske från
