portgången, hörde han två röster skrika, gråta och kivas. »Varför slutade de inte?...» Han väntade tålmodigt. Med ens blev allt tyst, alldeles som ljudet blivit avskuret. De hade skilts från varandra. Han höll redan på att gå ned, då plötsligt en dörr bullersamt öppnades i våningen inunder och någon gick smågnolande ned. »Att de aldrig kunna hålla sig stilla», tänkte han inom sig. Han drog åter igen dörren och väntade. Slutligen blev det tyst. Återigen stod han i begrepp att stiga ned på trappan, då han ånyo hörde steg.
Dessa steg voro ännu långt nere, alldeles vid trappans början, men han var alldeles övertygad om, genast då han hörde första ljudet av dem, att dessa steg skulle begiva sig hit upp till den gamla i fjärde våningen? Varför? Voro väl ljuden så egendomliga och betydelsefulla? Det var tunga, jämna, icke brådskande steg. Nu hade de kommit upp till första våningen, han kom högre; stegen blevo tydligare! Man hörde redan, hur han pustade efter andan. Han är redan i tredje... riktigt, hit upp! Plötsligt tycktes det honom, som om han vore förstenad, som om allt vore en dröm, där man också ofta vill fly i dödsångest, men står liksom fastvuxen utan att kunna röra en lem.
Slutligen, då den uppstigande redan börjat gå uppför fjärde trappan, for Raskolnikov plötsligt tillsammans och fick ännu tid att fort och tyst smyga sig tillbaka in i rummet samt stänga dörren. Därpå drog han sakta och ljudlöst för regeln. Hans instinkt hade hjälpt honom. Han stod utan att draga andan alldeles innanför dörren. Den okände gästen var också redan vid dörren. De stodo nu mitt emot varandra, liksom han förut hade stått med den gamla, då dörren skilde dem åt och han lyssnade.
Den besökande drog några gånger djupt efter andan. »Han tycks vara stor och tjock», tänkte Raskolnikov, i det han krampaktigt grep om yxan. Det föreföll honom verkligen, som om han drömde. Den utanför stående grep klocksträngen och ringde häftigt.
Då klockans skrällande klang nådde honom, förekom det honom, som om något rörde sig i rummet... han lyssnade noga därefter några sekunder. Den främmande ringde ännu en gång, väntade ånyo och började därpå plötsligt att otåligt rycka i dörren av alla krafter. Raskolnikov såg med undertryckt ångest på regeln och fruktade, att den varje ögonblick skulle giva vika. Möjligheten låg nära till hands, så häftigt skakades dörren. Han tänkte till och med trycka på regeln, men han därute skulle kanske märka det. Det föreföll honom, som om han åter vore nära att förlora medvetandet. »Nu svimmar jag snart och faller!» for det honom genom huvudet,
