och slamsorna hängde ned, syntes några intorkade blodfläckar. Han grep sin stora fällkniv och skar av trasorna. Något mera tycktes det ej vara. Nu påminde han sig, att börsen och sakerna, som han tagit ur den gamlas koffert, ännu lågo i fickorna. Han hade icke tills nu tänkt på att taga ut och gömma dem! Till och med då, när han synade kläderna, föll det honom icke in! Huru tankspridd var han icke! På ögonblicket tog han fram allt och kastade det på bordet. Sedan han letat fram alltsammans, till och med vänt ut och in på fickorna för att övertyga sig om, att ingenting stannat kvar i dem, bar han hela högen till en vrå. Där nedtill, alldeles i hörnet, hade tapeten lossnat så mycket på ett ställe, att han kunde gömma allt där bakom, det gick dit alltsammans. »Nu kan då åtminstone ingen se dem, inte börsen heller!» tänkte han lättad, steg åter upp och såg tanklöst bort mot hörnet, där tapeten nu stod ännu längre ut från väggen än förut. Plötsligt for en ängslande tanke ånyo genom hans huvud. »Min Gud», viskade han i förtvivlan, »hur är det med mig?... Är det att gömma? ... Gömmer man då en sak på det sättet?»
Han hade alls icke tänkt på dessa saker; han trodde, att det endast skulle handla om penningar och hade därför icke sörjt för något gömställe. »Men nu, hur kan jag nu låta mig nöja därmed? Gömmer man då en sak så slarvigt! Jag måste bestämt ha mist förståndet!» Han satte sig alldeles uttröttad på soffan och genast skakades han ånyo av den olidliga frossan. Mekaniskt drog han till sig sin varma överrock, som låg bredvid honom på en stol, och höljde den över sig, varpå han snart föll i en medvetslös sömn.
Men redan fem minuter därefter sprang han ånyo upp och kastade sig rasande över sin rock. »Hur kunde jag bara våga att somna, då jag ännu inte gjort något åt saken? Riktigt, så är det!... Öglan under armen har jag inte tagit bort än! Det har jag glömt! Att glömma någonting sådant! Ett sådant talande bevis!» Han slet av öglan och rev sönder den i bitar, som han stoppade in bland linnet under kudden. — »Sönderslitna linnetrasor kunna ändå inte i något fall väcka misstankar; det tycks dock så, det tycks dock så?» upprepade han, under det han stod mitt i rummet och såg sig omkring med sjukligt ansträngd uppmärksamhet — på golvet och överallt, om han icke ändock hade glömt något. Övertygelsen, att allt, att minnet, till och med den allra minsta förmågan till eftertanke tycktes vara på väg att övergiva honom, började pina honom outhärdligt. »Nå, börjar det redan nu?... Skulle straffet börja redan nu? Ja, ja, så är det verkligen!» Trasorna, som han skurit av från sina byxor, lågo mitt på golvet; den
