förste bäste hade kunnat få syn på dem! »Ja, men vad kommer då åt mig!» utropade han förtvivlad.
Då föll honom en sällsam tanke i sinnet: kanske är hela dräkten nedfläckad av blod, kanske finns det fläckar överallt, fast han icke kan se dem, då hans iakttagelseförmåga är försvagad, splittrad... hans förstånd omtöcknat... med ens kom han ihåg, att det även hade varit blod på börsen. »Ha, då måste det även vara spår av blod i fickan, ty jag stack ner börsen, som den var!» I ett nu vände han ut och in på fickan och — riktigt, på fodret syntes spår efter blodfläckar! — »Än har jag då inte alldeles mist förståndet, då jag själv kom att tänka därpå!» sade han triumferande för sig själv och andades till djupt och lättad, »det var bara en feberaktig svaghet, en sinnesfrånvaro för ögonblicket»; och han rev bort hela vänstra fickfodret ur byxan. I detta ögonblick föll en ljusstråle på hans vänstra stövel, på strumpan, som stack fram genom stöveln, syntes även spår efter blod. Han drog av sig stöveln — riktigt, hela tåspetsen på strumpan var genomdränkt av blod; uppenbarligen hade han stigit alltför oförsiktigt i blodpölen... »Men hur bära sig åt med det? Var skall jag göra av strumpan, fickan, trasorna?»
Han höll alltsammans hopklämt i handen och stod mitt i rummet. »I kakelugnen? — Men där se de efter först. Bränna upp det? — Men varmed då? ... han hade icke en gång en tändsticka. Nej, då vore det bättre att gå ut och kasta bort alltsammans någonstans. Ja, bäst att kasta bort det?» upprepade han och satte sig åter på soffan — »Och det genast på ögonblicket, utan att förlora en minut!» Men i stället för att göra det, sjönk hans huvud alltmera ned mot kudden, åter skakades han av en olidlig frossbrytning, åter drog han över sig överrocken. Och länge, flera timmars tid, for det honom ryckvis genom huvudet: »nu, genast, utan att spilla någon tid, måste jag gå någonstans och kasta bort alltsammans, bort, från mina ögon, fort, fort!» Han försökte flera gånger att resa sig upp från soffan, men förmådde det ej. Ett häftigt klappande på dörren väckte honom slutligen alldeles.
»Så öppna då, eller är du död kanske! Alltid sover han då!» skrek Nastaszja och slog med handen på dörren. »Hela Guds långa da’n sover han som en hund! En riktig hund! Vill du öppna! Hon går på elva!»
»Kanske han inte är hemma?» sade en manlig röst.
»Ha! Det är gårdskarlens röst ... Vad kan han vilja?»
Han sprang upp och satte sig på soffan. Hjärtat klappade så häftigt, att det gjorde ont i bröstet.
»Han har ju dragit för regeln», svarade Nastaszja, »se
