»Nej ... jag skall gå, jag skall gå på ögonblicket», mumlade han, i det han reste sig.
»Jag tror, du inte kommer ned för trappan.»
»Jag skall gå ...»
»Som du vill.»
Hon gick ut efter gårdskarlen. Han släpade sig till fönstret för att se på trasorna i handen. »Det är fläckar på dem, men inte så iögonenfallande; allt är smutsigt och urblekt. Den, som inte vet det, ser det inte. Nastaszja har således icke kunnat se dem på så långt håll, Gud vare lov.» Därpå öppnade han darrande brevet från polisen och började läsa; han läste länge, tills han slutligen förstod. Det var en vanlig tillsägelse från polisbyrån, att han skulle infinna sig där klockan halv tio.
»Men vad betyder det? Jag har ännu aldrig haft något att göra med polisen! Och varför just i dag?» frågade han sig oroligt. »Herre Gud, måtte det bara taga slut!» Han höll redan på att kasta sig ned på knä för att bedja, men han måste le, icke åt bönen utan åt sig själv. Han klädde skyndsamt på sig. »Om jag nu en gång är förlorad, så må det så vara? Skall jag taga på mig strumpan? den blir då kanske ännu mer nedsmutsad, så att spåren utplånas.» Men knappt hade han dragit på den, förrän han åter ryckte av den med avsky och äckel. Men sedan han tänkt efter, att han icke hade någon annan, drog han den ånyo på sig och log på nytt. »Allting är ändå bara villkorligt, relativt, bara något yttre!» tänkte han flyktigt, i det han darrade i hela kroppen. »Nu har jag ju ändå dragit den på mig, till sist måste jag ju ändå draga den på mig!» Leendet förbyttes genast till förtvivlan. »Nej, jag har inte krafter» ... tänkte han. Hans huvud svindlade av hettan. »Det är ett knep! De vilja locka mig dit med en list och plötsligt överrumpla mig», fortfor han, under det han gick ned för trappan. »Det värsta är, att jag går i feberyrsel, jag kan begå en och annan dumhet och förråda mig.»
I trappan tänkte han på, att han icke gömt sakerna bättre bakom tapeten och att de kanske skulle komma och göra visitation under hans frånvaro — han stannade. Men han hade intagits av en sådan förtvivlan och likgiltighet för sin som han trodde ofelbara undergång, att han uppgav allt hopp och gick vidare.
»Om det ändå toge ett slut!»
Därute rådde återigen en outhärdlig hetta! ingen regndroppe hade fallit hela dagen. Samma damm, kalk och murbruk, samma stank från bodarna och ölstugorna, berusade personer vid varje steg, finska husarer och droskor. Solen stack
