fruntimret var mycket tjockt, hade ett rödbrusigt, fläckigt ansikte, tycktes vara en kvinna med anseende och var mycket pretentiöst klädd med en bröstnål så stor som ett tefat; hon stod avsides och väntade på något. Raskolnikov sköt brevet till sekreteraren. Denne såg på det; sade: »ni får vänta» och fortfor att diktera för fruntimret i sorgdräkten.
Han andades lättare. »Det är då säkert inte det.» Han började fatta mod och beslöt att vara på sin vakt.
»Den minsta dumhet, den ringaste oförsiktighet kan förråda mig! Hm! ... skada, att det inte är frisk luft här heller», tillfogade han, »det här kvalmet! mitt huvud svindlar ... och förståndet också ...»
I hans huvud rådde en förfärlig villervalla; han trodde knappt, att han skulle kunna behärska sig. Om han endast kunnat fästa sina tankar på någon småsak, någon obetydlighet, men det lyckades honom icke. Sekreteraren intresserade honom dessutom; han hade gärna velat läsa något i hans drag, velat genomskåda honom. Det var en ung man av omkring tjugoett år, men han såg äldre ut; han var mörklagd och hade ett rörligt ansikte. Hans dräkt var modern och sprättig, han hade bena i nacken, var sorgfälligt friserad och pomaderad, bar en mängd ringar på sina omsorgsfullt tvättade fingrar och guldkedja på västen. Med en av de närvarande främlingarna talade han till och med några ord franska och icke så illa.
»Lovisa Ivanovna, var då så god och sitt», sade han vårdslöst till det utpyntade, rödbrusiga fruntimret, som icke djärvts sätta sig, ehuru en stol stod bredvid henne.
»Jag tackar», sade hon på tyska och satte sig, frasande med sidenklänningen, på stolen. Hon upptog nästan halva rummet och doftade av parfymer. Hon tycktes förlägen, därför att hon upptog så stor plats och luktade så gott, men smålog till hälften ängsligt, till hälften fräckt och var orolig.
Fruntimret i sorgdräkten hade slutat och steg upp. Plötsligt inträdde en ung officer tämligen bullersamt och självsvåldigt, i det han rörde på axlarna för vart steg, kastade mössan på bordet och satte sig i länstolen. Då det utpyntade fruntimret fick se honom, sprang hon upp från stolen och började niga med synnerlig förtjusning, men officeren gav icke akt på henne och hon dristade icke ånyo sätta sig i hans närvaro. Han var distriktsföreståndarens medhjälpare. Han hade rakt utstående, röda mustascher, hans ansikte var tämligen uttryckslöst med undantag av ett litet drag av fräckhet. Han såg från sidan med missnöje på Raskolnikov, vars dräkt var så usel och som oaktat sitt oansenliga yttre likväl visade en hållning, som föga överensstämde med hans kläder. Raskolnikov begick
