även den oförsiktigheten att stirra på honom alltför länge, så att officeren till och med tycktes känna sig förolämpad.
»Vad vill du?» snäste han till honom, förvånad att en sådan trashank icke gömde sig undan hans blixtrande ögon.
»Jag är hitkallad ... har fått en tillsägelse ...» svarade Raskolnikov tonlöst.
»Det är angående en penningfordran, en student!» skyndade sig sekreteraren att säga. »Se där, läs där!» fortfor han och kastade ett papper till Raskolnikov samt visade honom stället.
»Pengar? Vad för pengar?» tänkte Raskolnikov — »således är det då inte det åtminstone!» Och han ryckte till av glädje. Han kände sig med ens så lätt, som om man tagit en börda från honom.
»Och vilken tid är ni hitkallad, min herre?» ropade löjtnanten, som — Gud vete av vilka skäl — trodde sig förolämpad. »Ni är hitkallad klockan nio och nu går hon på tolv!»
»Man lämnade mig kallelsen först för en kvart sedan», sade Raskolnikov högt och över axeln. Han hade även plötsligt och oväntat blivit förtretad, vilket för övrigt tycktes göra honom gott. »Det är väl tillräckligt, att jag överhuvud kommit hit, då jag har feber.»
»Var god och låt bli att skrika!»
»Jag skriker inte, jag talar helt lugnt, men ni skriker åt mig; jag är student och tål inte, att man skriker åt mig!»
Medhjälparen var så uppbragt, att han i första ögonblicket icke kunde få fram ett ord, han spottade omkring sig och sprang upp.
»Vill ni vara tyst! Ni står inför överheten. Inga grovheter, herre!»
»Även ni står inför överheten», skrek Raskolnikov till honom, »och ni inte endast skriker utan röker till och med en cigarrett, trampar alltså all anständighet under fötterna!» Han kände sig riktigt väl till mods, då han hade sagt detta.
Sekreteraren såg leende på dem båda. Den hetsige löjtnanten var synbarligen förbluffad.
»Det angår er inte!» skrek han slutligen mycket högt; »se där, behagar ni godkänna den fordran, som är inlämnad mot er. Visa honom den, Alexander Grigorjevitj. Ett klagomål! Ni betalar inte! Se bara på den djärve sällen!»
Men Raskolnikov hörde icke längre på honom; han fördjupade sig ivrigt i papperet för att så fort som möjligt finna lösningen på gåtan. Han läste det en gång, två gånger — men förstod ändå intet.
