»Vad handlar det om?» sporde han sekreteraren.
»Man fordrar pengar av er på grund av en skuldsedel. Ni har antingen att erlägga summan jämte alla omkostnader eller ock måste ni lämna en skriftlig förklaring på, när ni är i stånd att betala, dessutom skall ni även förpliktiga er att inte lämna huvudstaden och varken sälja er lösegendom eller i hemlighet göra er av med den, förrän ni gäldat skulden. Borgenären har däremot rätt att låta sälja er lösegendom och förfara med er efter lag.»
»Ja, men ... jag står inte i skuld till någon.»
»Det angår oss inte. Vi ha ett förfallet och lagligen protesterat skuldbrev å hundrafemton rubel, vilket ni har utställt till kollegieassessor Sarnitzins änka för nio månader sedan, och vi önska nu, att ni avgiver en förklaring därpå.»
»Men det är ju min värdinna?»
Sekreteraren såg på honom med ett medlidsamt leende, liksom vore han en lärling, som genomgick sitt första prov, och som ville han säga: »Nå, hur känner du dig nu?» Men vad brydde han sig nu om ett skuldebrev, en utmätning! ... Lönade det väl att nu oroa sig över en sådan sak, ja, till och med uppmärksamma den! Han stod där, läste, hörde, svarade, frågade till och med, men allt endast mekaniskt. Självuppehållsdriftens seger, räddningen från den nyligen hotande faran upptog i detta ögonblick alla hans tankar. Det var ett ögonblick av omedelbar, rent djurisk glädje. Men i detsamma uppstod det ett förfärligt spektakel i kontoret. Löjtnanten, som ännu var mycket förargad över den ringaktning, vilken nyligen blivit honom bevisad, och som föresatt sig att ånyo upprätta sin kränkta egenkärlek, utgöt nu all sin galla på det olyckliga, utspökade fruntimret, som, alltsedan han kommit in, hade glott på honom med sitt fåniga leende.
»Åh, ditt — — — — — — — — — — — —!» (uttryck som icke kunna nedskrivas) skrek han plötsligt med full hals till henne (det sorgklädda fruntimret hade redan gått), »vad var det, som försiggick hos dig förr natten? Vad? Stoj och spektakel igen, en ren skandal, som kunde höras över hela gatan. Återigen slagsmål och dryckeslag! Kanske du har lust att komma på tukthuset? Och ändå har jag sagt dig, ändå har jag redan tio gånger varnat dig, att den elfte gången slipper du inte undan. Och ändå är du här igen, ditt — — — —!» (samma uttryck som ovan).
Papperet föll till och med Raskolnikov ur händerna och han såg undrande på det utpyntade fruntimret, som fick mottaga så många okvädinsord. Men snart förstod han vad det handlade om och saken började genast att roa honom. Han
