»Fattigdom är ingen last, min vän ... nåja, jag förstår! Du är som krut, kunde inte lägga band på dig. Ni kände er troligen på något sätt sårad av honom och kunde inte själv behärska er», fortfor Nikodim Fomitj, i det han förbindligt vände sig till Raskolnikov; »men det var mycket illa; jag försäkrar er, han är den älskvärdaste människa i världen, men lika eldfängd som krut, som rena krutet! Fattar eld, blossar upp — och så är det över! Borta igen! Men slutet är, att han har ett hjärta av guld! Redan hans regementskamrater kallade honom endast löjtnant Krut.»
»Och sådana kamrater sedan!» ropade Ilja Petrovitj mycket belåten med, att man kittlade hans fåfänga, men likväl ännu surmulen.
Raskolnikov kände ett behov att säga dem alla något angenämt.
»Men jag ber er, herr kapten», började han otvunget, i det han plötsligt vände sig till Nikodim Fomitj, »betänk min ställning ... Jag är till och med gärna villig att bedja herrn om förlåtelse, om jag har felat. Jag är en fattig, sjuk student — nedtryckt av fattigdom. En för detta student, då jag nu inte längre är i stånd att förtjäna mitt livsuppehälle, men jag får pengar ... och då skall jag betala. Jag har en mor och syster i guvernementet R* ... de skola sända mig pengar, så att jag kan betala. Min värdinna är mycket medgörlig, men hon har blivit så ond, för att jag mist mina lektioner och inte betalt något på fyra månader, att hon till och med inte skickat mig någon mat ... Jag förstår inte alls, vad det är för en växel! Hon fordrar nu betalning av mig på grund av en växel, men hur skall jag kunna betala ... döm själv ...»
»Men det angår oss ju inte ...» försökte sekreteraren att invända ...
»Tillåt mig, tillåt mig, jag är helt och hållet av er tanke, men tillåt mig likväl att förklara för er», avbröt honom Raskolnikov på nytt, i det han icke vände sig till sekreteraren, utan hela tiden till Nikodim Fomitj och möjligtvis även till Ilja Petrovitj, ehuru denne låtsade bläddra i några papper och icke ägnade honom någon uppmärksamhet — »tillåt mig å min sida att förklara, att det nu är i tre år jag bott hos henne, allt sedan jag kom hit till staden och förut ... förut ... varför skulle jag neka till det, genast i början lovade jag henne, att jag skulle gifta mig med hennes dotter, lovade det muntligt, helt och hållet frivilligt ... det var en flicka ... för övrigt tyckte jag till och med om henne ... om jag också inte var kär i henne ... med ett ord: ungdom! Vad jag ville säga är, att då för tiden gav värdinnan mig kredit, stor kredit;
