jag förde den tiden ett lyckligt liv ... jag var mycket lättsinnig ...»
»Man begär inte alls sådana förtroenden av er, min herre, och vi ha inte heller tid att höra på dem», avbröt Ilja Petrovitj honom grovt och med dryghet, men Raskolnikov hade kommit i tagen och fortfor, oaktat den ansträngning, det nu tycktes kosta honom:
»Men tillåt, tillåt mig i alla fall att vad mig vidkommer få tala om allt, såsom det var ... om jag också är av samma tanke som ni, att det kanske är alldeles överflödigt att tala om det — men för ett år sedan dog den där flickan i tyfus, men jag fortfor att bo kvar hos min gamla värdinna som förut, och då hon flyttade till sin nuvarande bostad, sade hon mycket vänligt till mig ... att hon hyste förtroende till mig ... men frågade mig, om jag inte hellre ville giva ett skuldbrev på hundrafemton rubel, då jag var skyldig henne denna summa. Ursäkta mig, hon sade uttryckligt, att så snart jag hade gett henne ett dylikt papper, så skulle jag få bli skyldig henne så mycket som helst och hon skulle aldrig för sin del ... det var hennes egna ord ... göra något bruk av det där papperet, utan jag skulle få betala när jag ville ... Och nu, då jag mist min lektioner, då jag icke har något att äta, anklagar hon mig ... Vad skall jag säga om det?»
»Alla de där sentimentala detaljerna angå oss inte, min herre», avbröt Ilja Petrovitj honom tvärt, »ni måste lämna ett skriftligt erkännande och en förpliktelse; om ni var kär eller ej — det ha vi inte att göra med lika litet som med alla de där tragiska tiraderna.»
»Men du är då ... alltför hård», mumlade Nikolaus Fomitj, i det han satte sig till bordet för att skriva under några papper. Han riktigt blygdes.
»Skriv därför», sade sekreteraren till Raskolnikov.
»Vad skall jag skriva?» sporde han grovt.
»Jag skall diktera för er.»
Det föreföll Raskolnikov, som behandlade sekreteraren honom mera ringaktande, sedan han yppat sitt betryckta läge, men egendomligt nog hade detta nu blivit honom alldeles likgiltigt. Om han endast hade tänkt efter litet, så skulle han säkerligen förvånat sig över, hur det över huvud varit honom möjligt att tala med dem på det sätt han gjort samt att till och med tränga sig på dem med sina känslor. Varifrån kom denna sentimentalitet så hastigt? Ja, till och med om rummet icke varit fullt av polistjänstemän, utan av hans närmaste vänner, skulle han sannolikt icke nu ha haft ett enda förtroligt ord att säga dem, en sådan tomhet hade plötsligt uppstått hos
