honom. En melankolisk känsla av den mest pinande, mest oändliga ensamhet och övergivenhet hade med ens intagit hans själ. Det var varken en känsla av blygsel över, att han blottat sitt armod för en sådan som Ilja Petrovitj, eller medvetandet om, att denne löjtnant nu triumferade över honom, som hade åstadkommit denna så barnsliga förändring med honom. O nej, vad brydde han sig nu om sin egen skam, om all denna äregirighet, dessa löjtnanter, skulder, poliskontor o. s. v.! Hade man i detta ögonblick dömt honom till bålet, så skulle han knappt rört sig, knappt ha lyssnat till domen. Någonting alldeles främmande, nytt, oväntat och ännu aldrig erfaret hade med ens försiggått inom honom. Det var ingen egentlig insikt om ... endast en tydlig, högst intensiv känsla av, att han aldrig mera finge komma fram med sådana sentimentala utgjutelser som nyss eller överhuvud med några förtroenden alls inför dessa människor på poliskontoret, till och med om det i stället för polismän endast hade varit bröder och systrar därinne; och det varken nu eller någonsin framdeles. Han hade hittills ännu aldrig erfarit en så sällsam och förfärlig känsla och det, som var mest pinande därvid var, att det icke var ett klart begrepp, en insikt, som rörde sig inom honom, utan en känsla, pinsammare än han någonsin hade haft i sitt liv.
Sekreteraren började diktera för honom formuläret till den förklaring, som i dylika fall brukas, på följande sätt: Jag kan icke betala nu, men förbinder mig att göra det till den och den vid den och den tiden, skall icke avlägsna mig från staden, skall varken sälja, vad jag äger, eller giva bort det o. s. v.
»Men ni kan ju inte skriva en gång, pennan faller er ju ur handen!» anmärkte sekreteraren, under det han nyfiket betraktade Raskolnikov. »Är ni sjuk?»
»Ja — det svindlar för ögonen! ... Men diktera vidare!»
»Det är slut nu; skriv under!» Sekreteraren tog papperet och började syssla med annat.
Raskolnikov lade bort pennan, men i stället för att stiga upp och gå, stödde han armbågarna mot bordet och lutade huvudet mot händerna; det var, som hade man slagit en spik i tinningen på honom. En sällsam tanke for honom genom huvudet: att genast resa sig, gå fram till Nikodim Fomitj och tala om för honom allt, som han gjort i går; allt, med alla enskildheter — därpå föra honom hem och visa honom sakerna i hörnet bakom tapeten. Begäret att göra detta var så starkt, att han redan var i begrepp att stå upp för att utföra det. Borde jag kanske inte tänka över det ännu en minut?» for det honom genom huvudet. »Nej, hellre då inte tänka efter något
